Germanerna

Germanerna var en samlingsbeteckning hos romarna på ett antal stammar som levde i norra delarna av Europa och öster om floden Rhen. Vad dessa folkslag själva kallade sig, om de överhuvudtaget kallade sig något, saknas källor om. Romarna och germanerna skulle under flera hundra år leva som grannar och många sammandrabbningar mellan dem ägde rum. Rom hade expanderad sina territorier norrut och tagit över Gallien, den västeuropeiska region som främst innesluter dagens Frankrike och Belgien, när de sedan fortsatte österut år 12 f.Kr. och stötte de på germanska folk på andra sidan floden Rhen.

Germanerna skulle förbli en huvudfiende till Rom under århundraden. Rom som expanderat kraftigt kunde dock aldrig besegra och införliva de germanska stammarna i sitt rike.

Medan Gallien hade varit lätt att inta för Romarna mötte de ett helt annat motstånd när de konfronterades med germanerna som var mycket dugliga i strid. Romarnas krig mot germanerna var annorlunda då germanerna inte stod under en gemensam härskare utan bestod av en mängd utspridda stammar varav några var vänligt stämda mot romarna. En del av germanerna skulle också ta värmning i romerska arméer som ett sätt att hitta försörjning och på så sätt integrerades en del av germanerna i viss utsträckning med romarna.

En av de mest välkända sammandrabbningarna under antikens historia var det som skedde mellan romare och germaner i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. Det oerhörda nederlaget vid Teutoburgerskogen då tre romerska legioner hamnade i ett bakhåll och dödades till sista man; om soldaterna inte själva valde att ta sitt liv, som den romerska befälhavaren Varus gjorde då han insåg att hoppet var ute. Efter några efterföljande romerska expeditioner mot germanska region upphörde slutligen försöken – varför står idag inte helt klart – att överta germanska landområden.

Med tiden blev det i stället germanerna som expanderade på romarnas bekostnad. Romarriket kunde länge försvara sig mot fientliga stammar, men efter Västroms sammanbrott får germanska stammar en dominerande ställning på den italienska halvön.

Germanien splittras

Västra Europa var under antiken uppdelat mellan Rom och Germanien, men Germanien skulle med tiden splittras i mindre riken samt genom folkvandringar sprida sig bland annat västerut till dagens Frankrike och Spanien (begreppet germaner upphörde i samma process och namnet på mindre stammar kom i stället att användas av romarna, se lista över stammar nedan. På samma gång integrerades med andra folk på dessa platser och deras grupptillhörighet försvagades för ibland helt försvinna. De flesta av de germanska stammarna är idag inget annat än historiska begrepp. Andra grupper skulle få större roll, så till exempel angler och saxare som slagits ihop och kallades anglosaxare, vilka folkvandrade till England för att bli en del av landets historia.

Först under Karl den stores tid på slutet av 700-talet och början av 800-talet skulle det som en gång var Germanien på nytt uppfattas som en helhet, fast då som franker och som del av ett än större rike.

Livet för germanerna

De germanska folken bodde inte i städer och få stora byar utan utspridda och var huvudsakligen jordbrukare. Åkerbruk och boskapsskötsel stod för livnäringen.

Den antike historikern Tacitus beskriver de germanska stammarna som om de levat på samma ställe under lång tid och förflyttat sig dit från andra regioner. Han frågar sig ”vem skulle lämnat Asien, Afrika eller Italien och begivit sig till Germanien, ett land med en frånstötande landskapsbild och ett hårt klimat?” Tacitus beskriver germanerna som ett krigiskt folk. Många av männen ansluter sig självmant till andra stammar för att delta i deras konflikter om inga egna uppstår. För enligt Tacitus är det inte ”tillfreds med lugn och ro” och kriga är deras sätt att vinna ära. Han tillägger angående deras mindre vilja till vanligt arbete ”Ja, det anses till och med slappt och slött att med svett förvärva sådant man kan vinna med blod”.

Germanerna bär oftast inte svärd utan spjut och ibland kastvapen, de uppträder med bar överkropp eller bara en mantel medan få har skydd av bröstpansar eller hjälm.

Vi vet idag föga om maktfördelningen bland dessa människor och hur ekonomiska resurser var uppdelade. Några egna mynt använde germanerna heller inte, till skillnad från romarna. Inte heller finns det några uppgifter om gudar, men genom arkeologin har det fastställts att det förekom rituella offer av djur och även människor.

Månggifte är sällsynt och äktenskapsbrotten är sällsynta. En patriarkalisk struktur visar sig på så sätt att männen har rätten på sin sida att straffa sina hustrur på olika sätt om de begår handlingar som står i strid med äktenskapets regler. Tacitus redogör att dessa kan ske i form av att mannen ”snaggar hustruns hår, klär av henne naken i släktingars närvaro, driver henne så ut ur huset och jagar henne med piska genom hela byn”.

Runskriften

Germanerna skapade ett eget alfabet i form av runskriften. Det var skrift som ristades på stenar, runstenar som framför allt blev ett inslag i det nordiska landskapet. De första runskrifterna tros vara från 200-talet.

Konst

Den germanska konsten satte avtryck med sin djurornamentik. Dessa figurer karaktäriseras av djurskoppsformer som är utdragna i slingor eller i delar. Ett vanligt sagodjursmotiv var drakar, vilket kan ses på vissa runstenar.

Källor

Janson, Tore (2013). Germanerna
Tacitus (2005). Germania (övers. Alf Önnerfors)

Artikel publicerad: 2019.11.01
Författare: Historisktvetande.se

Bild

Bilden ovan är en 1800-talsmålning av Johann Heinrich Wilhelm Tischbeinf med titlen "Hermann und Thusnelda". Förlagan är en dikt med samma titel av Friedrich Gottlieb Klopstock som
berättar om hur den germanska krigaren Hermann utför krigiska bagder mot romarna innan han
återvänder hem till sin maka Thusnelda.