Digerdöden
Digerdöden är den mest beryktade av farsoter som drabbat mänskligheten. Digerdöden hade sitt utbrott i Europa 1347 och upphörde 1352. Den beräknas ha skördat tiotals miljoner människoliv bara i Europa där en tredjedel till hälften av den totala befolkningen på omkring 80 miljoner avled som följd av pesten. Digerdöden – som även kallas Svarta döden – var den värsta i sitt slag, men andra pestepidemier drabbade världens befolkning i vågor från mitten av 500-talet till mitten av 700-talet och sedan en andra gång från första hälften av 1300-talet till en bit in på 1800-talet.
Hur och var pesten uppstod
Digerdöden spreds genom loppor och råttor. De blodsugande lopporna överförde sjukdomen från besmittade råttor (av bakterien Yersinia) till människor. Insjuknade människor kunde i sin tur smitta varandra – i den form av pesten som kallas böldpest är människor dock inte smittspridare till skillnad från lungpest.
Sjukdomsförloppet var snabbt och vedervärdigt. Bölder växte fram och ökade i storlek hos den drabbade, ofta i trakten av armhålan och höften; ibland uppkom svarta fläckar på kroppen då pesten spritt sig till blodomloppet. Feber följde, ibland hostattacker med blod och den smittade avled inom kort – ibland varade inte ens förloppet från sjukdomens utbrott till död ett helt dygn. Väldigt få insjuknade tillfrisknade.
Medeltidens människor kunde observera hur farsoten överfördes från människa till människa, men saknade den vetenskapliga kapaciteten att finna svaret på dess gåta. Nämligen att den spreds genom löss via råttor (de hade heller inte möjlighet att bota den på medicinsk väg; antibiotika hade kunnat avstyrt epidemin fast var vid tiden ännu inte upptäckt). Förklaringen till Digerdöden tillskrevs ofta religiösa skäl, den var ett straff för de mänskliga synderna. Botgöring och andra metoder föreskrevs. Inget hjälpte dock.
Pestbakterien upptäcktes först i slutet i 1800-talet då en ny pestvåg utbrutit i Asien. Den fulla bilden av hur smittan spreds, mellan råttor, loppor och människor är ett resultat av forskningen som följde den tredje pestepidemin som hårdast drabbade Indien med över 12 miljoner döda mellan 1898 och 1957.
På grund av otillräckliga källor är det inte fastslagit exakt var pesten under medeltiden uppstod, men historiker gissar på att den började i Centralasien innan den fortsatte mot Europa. Det är först efter den anlänt till Europa som pestens härjningar finns väl dokumenterade. Pesten spred sig även vidare till Afrika och metropolen Kairo blev en av de värst drabbade städerna sett till antalet döda.
Hur pesten drog fram genom Europa
Dit pesten nådde var dödligheten stor. Den spred sig utan förbarmande och såväl stads- som landsbygdsbefolkning drabbades. Epidemin drog fram över hela Europa genom att följa handelsvägar och störst avstånd kunde den färdas via sjövägar i fartyg där råttor och loppor fanns ombord. Efter pesten blivit känd valde många att fly och bland dessa hade en del hunnits smittats och såg på så sätt till att föra sjukdomen vidare.
Den bästa chansen för den enskilde att undkomma var att fly hemorten genast då en rapport inkommit att pesten drabbat området. Ibland var det för sent eller lönlöst då pestens framåtskridande småningom hann ikapp den flyende på annan ort. Den stora döden drabbade trångbodda fattiga och rika i herrgårdar och slott utan urskiljning. Dödligheten var förvisso marginellt lägre bland förmögna eftersom de hade större ekonomiska resurser och därmed mer flexibla vad gällde att förflytta sig från en pestdrabbad region.
Den ofantliga mängd människor som dog på kort tid medförde att många fick läggas i massgravar och med tanke på den överhängande smittorisken var det få anhöriga som medvarade vid dessa tillfällen. Likaså var det svårt att anlita folk för verkställandet av begravningarna, lotten tillföll oftast fattiga som mot god betalning – och måhända bättre vetande – stod för gravgrävning och bärande av likkistor. Regelrätta begravningar blev ovanliga, de flesta avlidna hämtades av likbärare och bars till massgravar utan ceremonier. Många lämnades många att dö i avskildhet och präster ville ogärna närvara vid dödsbädden. Dick Harrison skriver i Stora döden: ”Gemene man och kvinna dog i sina rum utan att någon märkte det förrän stanken av deras lik tvingade de livrädda grannfamiljerna att inse vad som inträffat. Grannarna, som ville bli av med både stanken och smittrisken, brukade då genast släpa ut de döda och lämna dem att ruttna på gatan.”
Den abrupta och storskaliga döden som svepte fram förändrade också mentaliteten och synen på livet hos många. En del valde att roa sig så mycket som möjligt medan andra resignerat förberedde sig på tillvaron hinsides.
Så påverkades samhället
Skräcken var stor och fientlighet kunde utbryta mot de som troddes fört med sig epidemin från andra städer. Ibland utsågs syndabockar och i särklass värst drabbades judar av sådana beskyllningar. Det uppstod rykten som gällde för att judarna skulle velat förgifta de kristna. Besinningslösa rykten kunde spridas och tas på stort allvar och få förskräckliga konsekvenser. På många områden i Europa, särskilt i Tyskland, arresterades judar. De torterades för att erkänna sin skuld och sedan brändes de på bål. Tusentals judar dödades i vad som på flera håll kunde ses som ett försök att utrota hela detta folk.
Samhället i stort påverkades av den extrema dödligheten och till exempel kunde efterfrågan och utbud skifta. När tillgänglig arbetskraft minskade sjönk produktionen. Gårdar övergavs och godsherrarnas intäkter minskade. Godsherrarnas intäkter sjönk ytterligare eftersom det blev mer tillgänglig odlingsbar mark, något som tvingade ned jordpriserna och i det längre perspektivet ändrade de sociala strukturerna till att övergå från feodalt till mer marknadsanpassat.
Efterfrågan på spannmål sjönk likaså då det var färre munnar att mätta. En del skodde sig på pestens framfart genom att lägga beslag på fast egendom och värdesaker som döda efterlämnat. Krig blev mindre frekventa av den uppenbarliga orsaken att det var brist på soldater. Dessutom minskade intäkterna till kungar, bland annat på grund av mindre skatt som behövdes för krigarnas sold.
Artiklar om medeltiden - Tidig medeltid | Högmedeltid | Senmedeltid
Källor
- Harrison, Dick (2000). Stora döden
Bild
Bilden ovan är en teckning som föreställer den svarta döden i form av liemannen av okänd konstnär. Bildkälla: Wikimedia Commons.
MEDELTIDEN
DEN TIDIGA MEDELTIDEN
HÖGMEDELTIDEN
RENÄSSANSEN