Egypten
Det forntida Egypten intar en särställning i historien. Ingen högkultur har existerat lika länge – Egyptens tidiga civilisation varade cirka 3 000 år. Man brukar räkna början och slutet på civilisationen från cirka år 3100 f.Kr. då riket enas till år 332 f.Kr. då Alexander den store intar landet och det övergår i Grekland. Det forntida Egypten var större än dagens och innefattade bland annat de landområden som idag utgör Sudan.
Jordbruket i Egypten uppstod först ett par tusen år efter det i Mesopotamiens slättländer. Omkring år 5000 f.Kr. ska jordbrukssamhällen uppstått vid Nildalen i Egypten. Det var Nilen, den längsta av världens floder, som gav goda förutsättningar åt jordbruk i ett landskap som annars behärskades av öken. Nilen var en livgivande naturfaktor som floderna Eufrat och Tigris var i Mesopotamien. Likt dessa svämmade Nilen över med jämna mellanrum och lämnade bördig jord efter sig. Dock var livet vid Nilen gynnsammare då översvämningarna sällan blev förödande och skedde med viss regelbundenhet. Kanaler grävdes för att åkerbruket skulle kunna nyttja vattnet på bästa sätt.
De forntida egypterna var troligtvis inte ett infött folk utan i hög grad bestående av folkgrupper som invandrat från Anatolien och Levanten i Mindre Asien. Det rörde sig annars om ett enat land (även om landet under perioder är politiskt splittrat mellan ett nord och ett syd), och utgick inte från städer på samma sätt som gällde i Mesopotamien. Samhället var välorganiserat och under dynastierna gällde en centraliserad politisk styrning.
Två städer var trots allt mer framträdande: Memfis och Thebe, den senare var dock obetydlig fram tills sent 2000-tal. Städerna låg för det allra mesta utmed Nilen med hus byggda i lertegel. I berglandskapen i söder kunde stenbrott anläggas och sedan kunde sten användas åt byggnader och till murar som städerna ofta var omgärdade av. Det kunde bo flera tusen i en stad, system fanns för avrinning av vatten och avfall.
Memfis blev den första huvudstaden i norra delen av landet medan Thinis var södra delens huvudstad under den första dynastin sedan riket enats under 3000-talet f.Kr. Det existerar enbart osäkra källor om den första tiden, men den som anges som den första härskaren är Narmer som innehavde titeln Menes.
Härskaren över hela det väldiga riket kallades farao och likställdes nästan med en gud. Då Egypten hade härskare av båda könen fanns det också kvinnliga faraoner. Det rådde ofta en maktkamp inom den egna familjen efter tronen. Konspirationer och lönnmord var inte ovanliga då sådana maktkamper utspelade sig.
Stabilitet och sönderfall
Egyptens långvariga civilisation berodde inte minst på att landet låg i ett geografiskt skyddat läge där det var svåråtkomligt i varje väderstreck. Österut skyddade bergen, västerut bredde ett vidsträckt och torrlagt stäpplandskap ut sig. Den norra gränsen var svårgenomtränglig på grund av sumpmarken som omgärdade floddeltat och den södra gränsen sammanföll med en klippig terräng och där framkomligheten utmed Nilen försvårades av starka strömmar.
Egypterna är inte ihågkomna för sin militäriska styrka likt perserna eller romarna. Det förekom dock militäriska expeditioner som ledde till invasioner av bland annat Sinai-halvön i öster, på andra sidan Röda havet. Och under den period som kallas Nya riket intensifierades expansionen med nya trupper till Sinai samt till Palestina.
Det forntida Egyptens historia präglas av att det då och då dök upp nya fiender som skulle splittra och i slutändan erövra riket. Under slutet av 1000-talet expanderade hettiterna västerut och nådde Egyptens gräns. Det blev i det stora hela inte några omvälvningar utan jämvikt rådde mellan de egna och den inkräktande maktens styrka. Ett utdraget ställningskrig gällde under en lång period innan hettiterna kom i kläm av att det assyriska väldet växt sig starkt i snabb takt.
Nya hot skulle uppenbara sig för egypterna. Från andra sidan Medelhavet bredde sjöfolken (folk från den egeiska övärlden) ut sig i avsikt att bosätta sig i Nildeltat. Egypten fick under denna tid därtill hantera angrepp från lydierna som också kom norrifrån (de innehavde delar av den anatoliska halvön där dagens Turkiet är beläget).
Nästa fientliga våg utifrån kom från Nubien i öst och denna gång kunde inte Egypten värja sig. Det resulterade i att nubiska härskare formade den tjugofemte dynastin. De nästkommande århundradena kunde Nubien förstärka sitt inflytande och gjorde anspråk på att regera över både Övre och Nedre Egypten.
På 600-talet skulle assyrierna ledda av kung Assurbanipal bemäktiga sig stora egyptiska landområden och inrätta sig som nya härskare. Den nubiska dynastin var därmed över. Fast då den assyriska kungen blev tvungen att rikta sin uppmärksamhet på andra delar av sitt jättelika rike kunde egypterna återta makten tillfälligt.
Denna frist löpte ut då de mäktiga perserna lade under sig riket efter ett avgörande slag vid Pelusium år 525 f.Kr. Egypterna fick nu uppleva en persisk kung, Kambyses, som härskare.
Under cirka 200 år skiftande maktbalansen mellan persisk övermakt och egyptisk självständighet innan Alexander den store nådde Egypten år 332 f.Kr. Detta markerade slutet på den dynastiska egyptiska historien.
Pyramider och gravplatser
Faraonerna förlänades monumentala gravplatser varav de mest imposanta och välkända av eftervärlden är arkitektoniskt utformade som pyramider. Den äldsta pyramiden finns i Saqqara och byggdes åt konungen Djoser som regerade under den tredje dynastin. De första pyramiderna var så kallade trappstegspyramider med större avbrott på varje sida medan de senare hade jämnare sidor.
De för eftervärlden mest kända pyramiderna finns i Giza och byggdes som gravmonument åt faraonerna Cheops, Chefren och Mykerinos som samtliga härskade under den fjärde dynastin. En ansenlig forskning inom Egyptologin tillika mycken uppmärksamhet från populärhistoria har kretsat kring dessa byggnadsverk och deras tillkomsthistoria. Det var först en spridd uppfattning att arbetet utfördes av slavar, men senare arkeologiska fynd visade på att arbetare, i ofantliga mängder, anlitades och fick lön för den stora mödan. Ska man tro den antike historikern Herodotos hade inte pyramiderna folkets gunst: ”I sitt hat mot dessa vill egypterna inte gärna nämna deras namn, ja, de uppkallade t.o.m. pyramiderna efter herden Filitis, som vid denna tid vallade boskap i dessa nejder.” Folkets ringaktning av vad de ansåg som omotiverade byggnadsverk med tanke på deras omfattning märks genom att det ringaktande kallade dem efter en enkel herde.
Det var inte alla härskare under den forntida egyptiska civilisationen som fick gravmonument resta över sig. Till exempel uteblev det under perioder då var kungamaktens ställning försvagad medan landet var politiskt decentraliserat. Dessutom kom bruket för härskarnas begravning av omdanas. Under faraon Thutmosis under perioden som kallas Nya riket skapades en ny nekropol, ”Konungarnas dal” som fanns belägen i närheten av Thebe. Där lät härskarna begrava sig de närmaste 400 åren. Det var förvisso inte av samma monumentala dimension, men skälet lär ha varit att undgå gravplundring – Konungarnas dal låg undanskymt till skillnad mot pyramiderna.
Religion
Många av oss har en bild av klädstilen som gällde de egyptiska faraonerna: randig huvudbonad, bar överkropp och höftskynke. Faraonerna sågs som redan nämnts som ett slags halvgudar. Denna föreställning var inte minst i deras eget intresse och dem gjorde allt som stod i deras makt för att bli förknippade med högre makter eftersom det kunde stärka deras maktposition. De kunde också direkt påverka religionen genom att göra en gud till ny statsgud i syftet att förhöja en guds status som de själva var förknippad med.
Att ha en direkt länk till en gud, till exempel yrkandet att ens fader var gudomlig i någon bemärkelse (ofta upphöjdes faraoner efter sin död till en gudomlig status), var viktig då det skapade legitimitet åt deras maktanspråk. En länk till gudarna fanns ibland redan i deras namn. Härskaren Amenhotep till exempel bytte namn till Akhenaton som betydde ”Atons förtrogne” – Aton var en av de viktigaste gudarna vid denna tid och härskaren gjorde dessutom sitt yttersta för att göra denne än viktigare gentemot alla andra gudar.
De egyptiska gudarna dyrkades under årtusenden, om än under skiftande konfigurationer, vilket fortsatte en period efter Egypten blivit en romersk provins. Men den romerska kejsaren Theodosius som såg till att kristendomen blev statsreligion i romarriket förbjud under 390-talet e.Kr. egypterna att dyrka andra gudar än den kristne. Det fick till följd att många tempel raserades och att de som inte ville överge sin gamla tro förföljdes.
Källor
- Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall
- Mytologi.nu, https://www.mytologi.nu/egyptisk-mytologi.html
Bild
Bilden ovan är på pyramiderna i Giza i Egypten. Upphovsman till bilden är Ricardo Liberato.
ANTIKEN
MESOPOTAMIEN
Persiska riket
GREKLANDS FÖRHISTORIA
Alexander den store