×

Sidinfo

Porträtt av Leonardo

Renässansen

Renässansen var den strömning som tog fart på 1300-talet med härstamning i Italien och spred sig över hela Europa med förnyat intresse för det antika. Den antika konsten, dess filosofer och dess ideal lovordades. Det uppstod ett studium av klassiska språk och de som bedrev detta kom att kallas för humanister.

Egentligen skulle man kunna tala om mer än en renässans då det redan under 1100-talet i Västeuropa märktes ett förnyat intresse för bland annat antika filosofer. Men det är brukligt att hänvisa till den strömning som tog fart på 1300-talet i Italien och spred sig över hela Europa. 

Av stor betydelse för bilden av den traditionella bilden av renässansen var 1800-tals historikern Jacob Burckhardt. Han beskrev perioden som präglad av individualism och modernitet samt ställde den i stark kontrast mot medeltiden. Idag har bilden av renässansen nyanserats och den ses inte längre som en direkt avvikande kulturell period gentemot medeltiden utan del i en vidare kontinuitet.

Man brukar numera ofta innefatta renässansen som den sista perioden av medeltiden. Att renässansen kan tas med under medeltiden trots att den brukar ställas i motsättning mot medeltiden beror på att renässansen snarast är att betrakta som rörelse och inte som historisk tidsperiod. Den var främst en intellektuell rörelse som innefattade en del av kulturen och i synnerhet bildkonsten. Däremot är det tveksamt att betrakta den som en tidsperiod då dess yttringar inte påverkade det sociala livet eller politiken nämnvärt.

Renässans betyder pånyttfödelse och som historisk epok syftar till en pånyttfödelse av antikens kultur och ideal. Antiken idealiseras medan medeltiden framställs som en mörk period och under vilken kulturen befunnit sig i en lång svacka.

Sett till tidsindelning kan det skifta, men en vanlig periodindelning för renässansen är år 1300–1600, fast ofta anges en kortare period där tidevarvet går mot en upplösning under tidigt 1500-tal. Som i hög grad en intellektuell rörelse påverkade renässansen ett fåtal grupper i städerna – den typiske människan som levde på landsbygden märkte knappast av att någon förändring i tidsandan pågick. Det är särskilt inom konsten som renässansen utgör en viktig och distinkt epok (här talas det ibland om en indelning i tre faser, en tidig period, en mellanperiod och högrenässansen).

Kritik mot religion och kyrkan

Den humanistiska andan som gjorde sig gällande innebar oundvikligen en konfliktyta med kristna synsättet. Denna humanism ska inte ses som att människan inte längre var underordnad Gud eller att de antika gudarna ersatte den kristne guden. Men det förhindrade inte kritik och den kom bland annat från Erasmus av Rotterdamen som var en av de mest inflytelserika och flitigaste författarna under 1400- och 1500-talen. Hans kanske mest kända verk idag är Dårskapens lov som kom ut 1511 på latin med titeln Laus Stultitiae och som ett språkrör för dårskapen gycklar med präster, högheter och människan i allmänhet. Här finns bland annat kritik i form av satir mot kyrkan:

Helt kort vill jag bara säga, att det verkar som om den kristna religionen i sin helhet har en viss frändskap med dårskapen, och passar mycket illa ihop med visdom. Om ni vill ha argument som bevisar detta, så ska ni först betänka att gossar, åldringar, kvinnor och narraktiga mer än andra finner sin glädje i sakrala och religiösa ting (…) För övrigt kan ni se att de första upphovsmännen till denna religion var inneslutna i en förundransvärd enfald och hätska fiender till all lärdom.

Erasmus frågar sig i slutet på demme harang ”Vad är allt detta annat än vansinne?”. Kyrkan förbjöd inte alltför överraskande skrifter av Erasmus av Rotterdam.

Detta var också vid tiden för reformationen och reformationen ihop med renässansen fick stor idéhistorisk relevans i det norra Europa.

Det italienska kulturlivet

Renässansens rötter brukar spåras till Italien där Florens blev den stad som allra mest förknippades med humanismen. De italienska renässansmänniskorna var främst intresserade av sitt eget arv, alltså den romerska antiken snarare än den grekiska.

De ledande italienska arkitekterna såsom Filippo Brunelleschi, Donato Bramante och Andrea Palladio var inspirerade av antiken. Deras byggnader frångick den medeltida stilen och uppmärksammade i stället den antika. I stället för krucifixformen gavs byggnader tempelfomer med joniska eller doriska kolonner. Michelangelo var en de mest framstående skulptörerna och använde marmor där motiven var inspirerade av antiken. Under 1400-talet uppfanns perspektivreglerna av målare, vilket dock var en nyhet inom konsten och gick inte tillbaka på antiken. Ett problem som målarna, och än mer musikerna, ställdes inför var att inga målningar eller musikaliska verk över huvud var kända från antiken.

Även inom litteraturen fanns en tydlig ambition att ta efter de antika författarna, vilket om än genomfördes med svårighet då få antika verk bevarade i sin helhet fanns tillgängliga. Fast med utvecklingen av boktryckarkonsten under 1400-talet kunde fler av de bevarade skrifterna från antiken spridas och studeras. 

Den kulturella rörelsen spreds sedan till andra delar av Europa, fast det var inte fråga om en enhetlig stil eller ren överföring då de nya kulturella tendenserna ofta blandades med de egna stilarna. Av naturliga orsaker kunde till exempel inte den italienska arkitekturen med fördel imiteras, åtminstone inte fullt ut, i länder på nordliga breddgrader då den helt enkelt inte lämpade sig för det bistrare klimatet.

Senrenässans och upplösning

Inom konsten där renässansen är tydligare markerad än som allmän historisk period brukar dess upplösning markeras av ”manierism”, en konstriktning med överdriven betoning på stil och manér som utgjorde ett brott mot den klassiska stilrenheten och som ansågs uppstå under 1520-talet.

Medan ett brott kan skönjas inom bildkonsten är senrenässansen inom andra områden som övrig kultur och politik inte en period som kan sammanfattas i den mån en övergång till ett nytt tidevarv kan överblickas. Tiden vara snarare karaktäriserad av kontinuitet, vilket gör det svårt att pricka in ett slutskede av renässansen som epok. Vid 1500-talets slut hade en del av vurmen för det antika dött ut medan en del förblev bestående.

De många vetenskapliga framstegen under kommande sekel har fått 1600-talet att få beteckna inledning för en annan epok, nämligen upplysningen. Dylika vetenskapliga framsteg skapade en känsla av att man levde i en ny tid. Det gjorde att blicken bakåt mot den klassiska perioden övertogs av ett perspektiv framåt mot det moderna och framtiden.


Artiklar om medeltiden - Tidig medeltid | Högmedeltid | Senmedeltid

Källor


Artikel publicerad: 2020.03.25
Författare: Historisktvetande.se

Bild

Bilden ovan är en målning av Leonardo da Vinci med titeln "Ginevra de' Benci". Bildkälla: wikimedia.org.

Läs vidare

Santiago de Compostela-katedralen beskuren och förminskadMEDELTIDEN Perioden efter antiken som varar fram till den nya tiden, cirka år 500-1450 ...


Dolbadarn Castle torn beskurenHÖGMEDELTIDEN Livet på landsbygden och i städer under medeltiden ...


Kölnerdomen fönster beskurenSENMEDELTIDEN Katedraler, korståg, krig och kolonisation under medeltiden ...


Överdel av statyett föreställande kvinna beskuren och förminskadAntiken – Hellenistisk tid Den tredje stora epoken som indelar den grekiska antiken ...