Vikingatiden
Vikingarna var ett nordiskt folk som levde i Sverige, Norge och Danmark. Under medeltiden, från 700-talet och ett par århundraden framåt, utbredde de sig i anmärkningsvärd grad. De invaderade Brittiska öarna och senare kuststäder på den europeiska kontinenten. Vikingarna hade dessutom bebyggelser på Färöarna, Island och Grönland.
Dick Harrison skriver i ett historieverk om synen på detta folk: ”Den traditionella bilden av en viking är en skäggig nordbo med hornhjälm på huvudet, stridsyxa i högerhanden och ett ansikte förvridet av bärsärkat raseri, gärna sedd mot bakgrund av ett brinnande kloster”. Harrison framlägger sedan en mer reviderad bild: vikingarna var inte enbart krigare (även om ordet vikingar på fornnorska betyder ”plundrare”), de var också handelsfolk och bönder.
Vikingatiden börjar omkring slutet av 780-talet, det första dokumenterade vikingatåget skedde år 793 med ett angrepp mot den engelska ön Lindisfarne.
De så kallade vikingatågen, med skepp prydda av drakhuvud, var krigiska räder som bedrevs framgångsrikt, något som underlättades av att det saknades ett organiserat försvar på många platser dit nordborna anlände. Vikingarna färdades över hav och utmed floder och steg i land där vattnet var grunt. De hade dessutom en mer utvecklad sjöfart än vad som normalt var fallet hos de som angreps och deras skepp var snabbare, vilket gjorde dem svåra att förfölja efter en räd.
Brittiska öarna låg närmast norrut och lämpligast att försöka erövra för vikingarna. Då de var indelade i många mindre kungariken var de relativt lätta att ge sig på. Efter att vikingarna seglat över Nordsjön och lyckats med sina invasioner skulle den danske kungen Sven Tveskägg också bli kung av England. Han avled kort därefter, men Danmark behöll makten över England till 1042 med Svens son, Knut den store, som styrande ett Nordsjöimperium.
För att få bukt med hot utifrån valde slutligen de brittiska öarnas riken att ena sig i två större, vilket ledde till bildningen av England och Skottland.
Vikingarna utökade sina attacker mot franska kuster och där det var relativt enkelt att ta över områden då det vid denna tid inte fanns något starkt enat franskt rike. Än senare sträcktes färderna ner till medelhavet och västra Spanien samt Nordafrika. Målen för angreppen var ofta mindre städer och kloster som kunde plundras. Med tiden attackerades större städer såsom Utrecht, Antwerpen och Nantes.
Inte bara kuststäder blev angreppsmål. Paris var en av städerna som plundrades efter att en stor vikingastyrka tagit sig uppför floden Seine via havet.
Från Sverige arrangerades vikingatåg över Östersjön med de baltiska länderna och senare Ryssland som mål. Erövringarna fortsatte så långt som till Svarta och Kaspiska haven. En del av nordborna skulle bosätta sig permanent på dessa platser och uppgå i befolkningen. Det finns idag många ortsnamn i Skottland, England och Normandie som minner om vikingafolkets sammansmältning med folken på dessa platser.
Vikingarna koloniserade också Island, Färöarna och Grönland (Grönland dit vikingarna tros ha anlänt första gången omkring 980 var inte obefolkat utan beboddes av inuiter och föregångare till detta folk). Att de hamnade på dessa avlägsna platser tros ha berott på att deras skepp kom ur kurs i Nordatlanten. De var rentav det första europeiska folk som satte sin fot på den nordamerikanska kontinenten. Att de relativt outvecklade nordborna redan flera hundra år före Columbus skulle ha nått fram till den amerikanska kontinenten i norr avfärdades länge av historikerna, men senare har bevis framkommit. Vikingarna som nått dit på sjövägar via Grönland lyckades dock aldrig etablera en långvarig koloni på den nordamerikanska kontinenten, men bedrev handel med indianfolk och särskilt var det virke som behövdes för bosättningarna på Grönland.
Asatro och kristnande
Vikingarnas världsbild var starkt präglad av den fornnordiska religionen, ofta kallad asatron. Gudar som Oden, Tor och Frej intog centrala roller i människornas föreställningsvärld och knöts till krig, fruktbarhet och ödet. Föreställningen om ett liv efter döden där ära och tapperhet belönades bidrog till att minska rädslan för att dö i strid och understödde ett krigiskt ideal.
Den hedniska hederskulturen innebar även att blodshämnd sågs som en plikt. Detta skildras bland annat i Njáls saga, mest kända av islänningasagorna, där stridslystenheten aldrig sinar i en kedja av vedergällningar. Religionen genomsyrade därmed både vardagsliv och krigföring.
Genom kontakter med kristna riken i Europa och genom mission kom kristendomen gradvis att ersätta den gamla asatron i Skandinavien. Med kristnandet följde nya värderingar, ett annat rättssystem och en starkare kungamakt, vilket bidrog till att de löst organiserade hövdingadömena omvandlades till mer centraliserade riken.
Tillsammans med kyrkans inflytande bidrog en växande statsmakt till att göra de privata hämndsystemen och de självständiga vikingatågen allt mindre accepterade. Vikingatidens slut brukar anges till år 1066 då den norske kungen Harald Hårdråde besegrades och dödades i slaget vid Stamford Bridge i England.
Artiklar om medeltiden - Tidig medeltid | Högmedeltid | Senmedeltid
Källor
- Harrison, Dick (2003). Europa i världen. Medeltiden
- Diamond, Jared (2005). Undergång: Civilisationernas uppgång eller fall (övers. Margareta Eklöf)
Bild
Bilden ovan är en teckning ur boken Stories of the Vikings som föreställer vikingar som landstiger på Vinland (Newfoundland). Bildkälla: Wikimedia Commons.
MEDELTIDEN
DEN TIDIGA MEDELTIDEN
HÖGMEDELTIDEN
Digerdöden
RENÄSSANSEN