Andra världskriget
Andra världskriget (1939–1945) var den största och mest förödande konflikten i mänsklighetens historia. Det utkämpades mellan axelmakterna och de allierade och omfattade stora delar av Europa, Asien och Afrika. Kriget kom att omforma den globala maktbalansen för lång tid framåt.
Vapnens slagkraft och förmåga att förinta var större än någonsin tidigare. En utveckling som kulminerade i atombomben, vilket snabbare än något annat vapen kunde utplåna mängder av människoliv. Två atombomber släpptes av amerikanska militärflyg över Japan under andra världskrigets sista skede.
Det andra världskriget skördade mer människoliv än något tidigare krig, omkring 50 miljoner soldater och civila tros ha dödats. Att jämföra med en beräknad dödssiffra på cirka 8 miljoner i första världskriget. Vad som också skiljde sig var att då en tredjedel av dödstalen varit civila i första världskriget utgjorde dödstalen bland civila två tredjedelar i det andra världskriget, vilket ger en bild av ett krig som inbegrep hela samhället.
Bakgrund – tiden som föregick andra världskriget
Utbrottet av det andra världskriget var delvis en produkt av den fred som stiftats efter det förra. Det fördrag som upprättades i Versailles och undertecknades av de inblandade parterna 1919 skapade ett bestående missnöje som kom att gro till revanschkänslor inom den tyska nationen. Detta var en viktig bakgrund till kriget, och utvecklingen förvärrades ytterligare av kommunismens maktövertagande i Ryssland 1917, fascismens i Italien 1922 och nazismens i Tyskland 1933.
Versaillesfördraget innebar bland annat att de tyska kolonierna i Afrika tillföll Storbritannien och Frankrike samt att Tyskland endast tilläts upprätthålla en militärmakt i starkt begränsad form. På denna punkt skulle Tyskland snart frångå uppgörelsen, först i det fördolda och senare mer öppet, när förskjutningar i styrkeförhållandena i Europa hade inträffat. En successiv militär upprustning inleddes och kom under 1930-talet att bli en central del av den tyska politiken.
Italien hade gått in i första världskriget på ententens sida år 1915 och var då ett i huvudsak liberalt styrt land. Under det andra världskriget skulle landet emellertid inte längre stå på de västallierades sida, vilket delvis hade sin grund i att man vid Versaillesfreden ansåg sig ha blivit förfördelad och inte ha fått de territorier man menade sig ha rätt till. Detta gav upphov till en nationalistisk och antivästlig våg i den italienska politiken.
Ockupationen av Rhenlandet 1936 var Hitlers första steg som direkt stred mot punkterna i Versaillesfördraget. Detta tillsammans med bland annat upprustning var olycksbådande tecken på kommande konflikter i Europa.
Fascismen tar över i Italien
I Italien fanns en stark och utbredd socialism bland stora delar av befolkningen. När den ryska revolutionen ägde rum 1917 blev den mönsterskapande för den fortsatta politiska utvecklingen även i Italien. Den folkligt förankrade socialismen övergick under åren kring 1920 i en mer revolutionär riktning, och de liberala politiker som styrde landet bevittnade denna utveckling med stor oro.
Denna oro utnyttjades av mindre grupper som bildade politiska förbund med radikala program. På deras dagordning fanns krav på genomgripande samhällsförändringar som påminde om vad kommunisterna genomfört i Ryssland, där privategendom konfiskerades och produktionsmedlen samlades under statlig kontroll. Detta blev startpunkten för fascismen, vars politiska kärna inte var lika tydligt formulerad som den kommunistiska, utan mer populistiskt präglad och anpassningsbar efter de förändringar som bedömdes vara gynnsamma.
En av rörelsens ledande gestalter var Benito Mussolini, som hade inlett sin politiska bana på vänsterkanten men snart intog en tydligt antagonistisk hållning gentemot kommunisterna. I den fascistiska ideologin fanns en strävan efter totalitarism, vilken skulle förverkligas genom att så mycket makt som möjligt samlades i staten, som i sin tur endast tillät ett enda parti.
Mussolini hotade den sittande regeringen med att ta makten med våld. Den allt svagare och pressade regeringen såg ingen annan utväg än att bevilja honom makten, då en vägran riskerade att leda till inbördeskrig. Den 30 oktober 1922 kunde Mussolini titulera sig som Italiens premiärminister.
Under de följande åren omvandlades Italien till en enpartistat, där makten i praktiken utövades genom det fascistiska partiet och dess paramilitära organisation, de så kallade svartskjortorna.
Nationalsocialism och nazism i Tyskland
Tyskland var första världskrigets stora förlorare. I stället för att ge upphov till en allmän avsky mot krig kom nederlaget och fredsvillkoren att väcka starka revanschkänslor hos delar av befolkningen, liksom i vissa av maktens korridorer. Drömmar om ett framtida ”tredje rike” – ett världsledande tyskt imperium – började ta form.
Begreppet ”det tredje riket” hade ursprungligen religiösa förtecken. På 1100-talet hade en munk formulerat tanken om tre tidsåldrar förknippade med Fadern, Sonen och Anden. Under 1900-talet aktualiserades termen genom Arthur Moeller van den Brucks bok Das dritte Reich. I dess politiska tolkning blev det första riket det tysk-romerska riket och det andra det tyska kejsardömet (1871–1918). Det tredje riket skulle bli deras efterföljare.
Den person som lyckades kanalisera det utbredda missnöjet, särskilt bland dem som drabbats hårdast av den ekonomiska nedgången, var Adolf Hitler. Han gjorde ett misslyckat försök att ta makten genom en statskupp 1923, vilket ledde till fängelse. Efter sin frigivning fortsatte han sin kamp på politisk väg genom propaganda och valkampanjer. Hitler var ledare för Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, som företrädde en form av nationalsocialism där arbetspolitiken utgjorde ett viktigt inslag.
Hitler var en skicklig agitator och spelade på folkets missnöje under den djupa ekonomiska krisen. En av de ledande historikerna på andra världskriget, Antony Beevor, formulerar: ”Hitler lyckades vädja till dess sämsta instinkter, bitterhet, intolerans, arrogans och farligast av allt – känslan av överlägsenhet”
Riksdagsvalet 1930 blev en stor framgång, och efter ytterligare valframgångar var hans parti 1932 det största i landet. Med Hitler som landets ledare, och med titeln Führer, avskaffades den demokratiska ordningen. På samma sätt som kommunisterna i Ryssland och fascisterna i Italien skapade nazisterna en enpartistat i Tyskland.
I stort sett hela samhället omdanades för att fungera under nazistiska villkor. En central del av den nazistiska ideologin var antisemitismen. Den judiska befolkningen i Tyskland utpekades som fiender och förklarades skyldiga till landets problem. Judar avskedades från offentliga tjänster och deras privata näringsverksamhet utsattes för bojkott.
Japans expansionism
Japan hade blivit en militärisk stormakt efter besegrat tsarryssland i rysk-japanska kriget 1904–1908. På liknande sätt som Hitlers Tyskland hade ambitioner om expansion i öster hade Japan planer på att utöka sitt territorium med kolonier på det asiatiska fastlandet. Detta kom till uttryck 1931 då landet angrep Manchuriet, bland i behov efter livsmedel att försörja folket efter en nedgång i den egna livsmedelsproduktionen.
När Japan tog över landmassor från Kina i andra kinesisk-japanska kriget som inleddes 1937 skedde det utan ingripande från väst. Däremot hade Hitler och Japan ingått en pakt i slutet av 1936, den så kallade Antikominternpakten. Denna skulle senare utökas i Tremaktspakten, i vilken också Italien ingick.
Kriget i Västeuropa och på Atlanten
Tysklands anfall mot Polen den 1 september 1939 blev startpunkten för det andra världskriget, som skulle rasa under sex år fram till freden den 2 september 1945. Det kom att bli 1900-talets mörkaste period och ett krig vars utgång på avgörande sätt kom att forma den moderna världen.
Tyskland intog snabbt Polen, medan Storbritannien och Frankrike, i enlighet med de garantier som tidigare givits Polen, förklarade krig mot Tyskland. Därmed drogs de europeiska stormakterna in i en konflikt som snart skulle växa till ett världskrig.
Invasionen av Polen föregicks av en längre period av aggressiva utspel från den tyske ledaren Adolf Hitler. Västmakterna hade tidigare valt eftergifter i stället för motåtgärder när Hitler tillskansade sig delar av Tjeckoslovakien, i hopp om att därigenom undvika ett storkrig. Frankrike och Storbritannien hade förhållit sig avvaktande, men när Tyskland gick in i Polen den 1 september 1939 utlöste detta den krigsförklaring som följde på deras försäkringar till Polen.
Blitzkrieg
Tyskland första stora kampanj var invasionen av Frankrike. Den strategiska planen kretsades kring att angripa från två flyglar. För att kunna uppbåda en flygel från väster var dem tvungna att invadera Belgien först.
Idén med att angripa den ena huvudmotståndaren, Frankrike, före Ryssland, var för att agera snabbt innan Storbritannien hunnit skicka trupper som understöd åt fransmännen. Den aggressiva manövern att gå genom det neutrala Belgien uppfattades dock av Storbritannien som en överträdelse och blev det som vägde över och fick dem att vid denna tidpunkt gå med i kriget som Tysklands motståndare.
Den tyska termen blitzkrieg (blixtkrig) betecknade den militära metod som Tyskland använde under krigets tidiga skeden. Metodens effektivitet blev särskilt tydlig när tyska styrkor på några få veckor lyckades bryta igenom de franska linjerna och på ett avgörande sätt lamslå Frankrikes militära motstånd. Det som under första världskriget hade utvecklats till ett utdraget ställningskrig blev nu ett chockerande snabbt nederlag för västmakterna.
Frankrikes kapitulation innebar att Storbritannien stod kvar nästan ensamt mot Tyskland i Europa. En motståndsrörelse på gerillanivå växte fram i Frankrike, men det var först när USA senare gick in i kriget som Storbritannien fick den avlastning som krävdes för att vända utvecklingen.
Tyskland invaderade även Nederländerna, vilket fick allvarliga konsekvenser för de många judar som sökt skydd där undan den nazistiska förföljelsen. Samma år, 1940, anslöt sig Italien till Tyskland och ställde sig på axelmakternas sida. Kort därefter gjorde även Sovjetunionen nya framryckningar och intog de baltiska staterna.
I detta läge framstod de västallierade som kraftigt försvagade, och Storbritannien var i det närmaste den enda betydande motkraften i Europa mot axelmakterna.
I efterhand har Tyskland kommit att framstå som det stora hotet, medan Sovjetunionens roll under krigets inledande år ofta hamnat i skymundan. Men i Sverige uppfattades det sovjetiska hotet då som lika skrämmande som det tyska, särskilt vid två tillfällen: 1939, då Sovjetunionen anföll Finland, och 1940, när rapporter kom om att Sovjetunionen hade erövrat de baltiska staterna. Många fruktade att en rysk invasion även kunde komma att drabba Sverige.
Kriget på Atlanten
En taktik hos Tyskland var att använda ubåtar för att sänka handelsskepp till de brittiska öarna för att strypa försörjningen. Storbritannien var som ögrupp särskilt utsatt och beroende av att få mat, bränsle och andra varor sjövägen för att kunna fortsätta kriget.
Tyska ubåtar, de så kallade U-båtarna, opererade främst i Atlanten och attackerade både enskilda fartyg och större grupper av handelsfartyg. För att möta hotet organiserade britterna sina transporter i konvojer, där handelsfartygen samlades och eskorterades av krigsfartyg. Trots detta uppstod svåra problem att lokalisera och förgöra ubåtar, och under krigets första år var förlusterna bland de allierades handelsfartyg mycket stora.
Ett särskilt problem var att stora delar av Atlanten låg utanför räckvidden för flygspaning, vilket gav ubåtarna möjlighet att slå till utan att snabbt kunna upptäckas. Under denna tid utvecklades radar och andra tekniska hjälpmedel för ubåtsjakt. Radarsystemen var i början av kriget ännu outvecklade, men skulle snart få större betydelse genom tekniska förbättringar som gjorde det möjligt att upptäcka fartyg och ubåtar även i mörker och dåligt väder. Med tiden förbättrades också samarbetet mellan flotta och flyg, vilket gjorde konvojerna bättre skyddade och de tyska ubåtarna fick gradvis mindre betydelse.
Av stor betydelse var också att britterna lyckades knäcka den tyska Enigma-koden, som användes för att kryptera ubåtarnas radiomeddelanden. Genom att i hemlighet kunna läsa delar av den tyska kommunikationen fick de allierade möjlighet att förutse var ubåtarna befann sig och styra om konvojerna eller sätta in riktade motangrepp.
Kriget i Östeuropa och Nordafrika
Operation Barbarossa
Den 22 juni 1941 inledde Tyskland ett överraskande anfall mot Sovjetunionen i vad som fick kodnamnet Operation Barbarossa. Därmed bröts den icke-angreppspakt som de båda staterna hade slutit 1939, och kriget i Europa gick in i ett nytt och ännu mer omfattande skede. Den tyska ledningen som valt att gå över i ett tvåfrontskrig räknade med en snabb seger med Röda armén krossat innan vintern.
Angreppet var det största i krigets historia och genomfördes längs en bred front från Östersjön i norr till Svarta havet i söder. Miljontals soldater deltog, understödda av pansar, flyg och artilleri. Under de första månaderna uppnådde de tyska styrkorna stora framgångar. Sovjetiska förband omringades och tillfångatogs i hundratusental medan tyskarna ryckte allt djupare in på sovjetiskt territorium.
Trots inledande framgångar visade sig motståndet vara betydligt hårdare än den tyska ledningen hade räknat med. De sovjetiska styrkorna drog sig ofta tillbaka, men fortsatte att kämpa och mobilisera nya arméer längre österut. Samtidigt valde Sovjetunionen att flytta industri och produktion bort från fronten, vilket gjorde det möjligt att fortsätta kriget även efter stora territoriella förluster.
När vintern kom stod de tyska arméerna utan tillräcklig utrustning för vinterkrig. Den snabba offensiven stannade upp och sovjetiska motanfall pressade tillbaka tyskarna. Det stod nu klart att kriget i öst inte skulle bli den korta fälttåg som Hitler hade föreställt sig.
Operation Barbarossa fick avgörande betydelse för krigets fortsatta förlopp. Genom att öppna en enorm östfront band Tyskland upp stora delar av sina militära resurser, vilket i längden försvagade dess möjligheter att föra krig på flera fronter samtidigt.
Ökenkriget i Nordafrika
Strider pågick också i Nordafrika som var av stor strategisk betydelse, inte minst på grund av Suezkanalen, en livsviktig förbindelselänk mellan Storbritannien och dess kolonier i Asien. Krigföringen i öknen präglades av rörliga pansarstrider och stora svårigheter att upprätthålla tillgången på bränsle, vatten och ammunition.
Kriget i området inleddes när Italien, som stod på Tysklands sida, 1940 gick till anfall mot brittiska styrkor i Egypten från sin koloni Libyen. De italienska framryckningarna blev dock begränsade och britterna kunde inledningsvis slå tillbaka angreppen. För att undsätta sin allierade sände Tyskland 1941 en expeditionsstyrka till Nordafrika under befäl av general Erwin Rommel.
Under en tid lyckades axelmakterna återta stora delar av Libyen och pressa de brittiska styrkorna tillbaka mot Egypten. Trots Rommels framgångar kunde axelmakterna aldrig helt bryta det brittiska försvaret. Hösten 1942 inledde de allierade ett avgörande motangrepp vid El Alamein i Egypten där de tyska och italienska styrkorna tvingades till reträtt. Kort därefter landsattes brittiska och amerikanska styrkor i Nordafrika från väster, vilket ytterligare försämrade axelmakternas läge.
Under 1943 trängdes de tyska och italienska styrkorna allt längre tillbaka och kapitulerade till slut i Tunisien. Segern i Nordafrika gav de allierade kontroll över Medelhavets södra kust och öppnade vägen för invasionen av Italien, vilket blev ett viktigt steg i kampen att återta Europa.
Kriget i Stilla havet
Japan och dess nya militäriska politik
En annan nation där missnöjet spred sig efter Versaillesfördraget var Japan. Samarbetspolitiken med väst kom av sig samtidigt som nationalistiska strömningar uppstod. Militären fick större inflytande i politiken och landets utrikespolitik genomströmmades av en tydlig expansionsvilja.
I spåren av den ekonomiska nedgången efter den stora depressionen 1929 försvagades den civila regeringsmakten i Japan. År 1932 mördades den sittande premiärministern Inukai Tsuyoshi av en högerextrem grupp, med resultatet att militärens grepp om landet stärktes. Japan förde därefter en alltmer aggressiv expansionspolitik och när NF (Nationernas förbund) fördömde landets aktioner i Manchuriet valde Japan att utträda ur organisationen.
Japan förde vid tiden för andra världskrigets upptakt sedan länge en expansiv och aggressiv politik med övertagande av kinesiska territorier samt franska Indokina. Japan hade tidigare inte setts som en fullvärdig stormakt, men när landet vann kriget mot Ryssland 1904–1905 tvingades de europeiska stormakterna att erkänna dess militära förmåga.
USA och deras omvändning
Den politiska linjen från USA:s sida var tydlig: de tänkte inte blanda sig i stridigheterna i Europa den här gången. De var dock en passiv allierad till Storbritannien genom att bidra med krigsmateriel och andra förnödenheter.
Sakta men säkert drogs USA in mer direkt i kriget. De utfärdade ett oljeembargo mot Japan, vilket var förödande för den japanska krigsmaskinen eftersom landet var starkt beroende av olja som importerades från andra sidan Stilla havet.
Japans drastiska svar kom den 7 december 1941: ett samordnad anfall mot Pearl Harbor, den strategiskt viktiga flottbasen i Stilla havet som var den amerikanska marinens främsta bas. En stor luftflotta, utsänd från japanska hangarfartyg, kunde utan förvarning släppa bomber över marinbasen. Skadorna var stora och människospillan omfattande. Det kunde dock ha blivit ännu värre då många av de amerikanska krigsfartygen vid tillfället befann sig ute till havs och därför undgick attacken.
Efter denna aktion blev USA obönhörligen en part i andra världskriget. USA förklarade krig mot Japan och när Tyskland och Italien som Japans allierade besvarade detta med krigsförklaringar mot USA var även denna stormakt nu fullt indragen i konflikten.
Slag på öppet hav och invasion av öar
Efter attacken mot Pearl Harbor spred sig kriget snabbt över stora delar av Stilla havet och Sydostasien. Under krigets första månader vägde de japanska framgångarna över och tycktes vara på väg att etablera ett vidsträckt imperium i Stilla havet.
Den första stora vändpunkten kom i juni 1942 vid slaget vid Midway. Där möttes den japanska och den amerikanska flottan i ett avgörande sjöslag. Genom att ha brutit delar av den japanska koden kunde amerikanerna förutse attacken och sänka flera av Japans hangarfartyg.
Kort därefter innebar striderna om Guadalcanal i Salomonöarna i nytt nederlag för japanerna som tvingades ge upp sina tidigare erövringar. De allierade övergick därefter till en strategi som gick ut på att steg för steg närma sig Japan genom att erövra vissa strategiskt viktiga öar medan andra japanska baser isolerades. Vad som ständigt drog ut på konflikten var dock japanernas ovilja att kapitulera och framtvingade strider till sista man. Detta blev tydligt i de blodiga slagen om Iwo Jima och Okinawa 1945. Trots att Japans militära situation var alltmer hopplös fortsatte motståndet.
Kapitulation och fred
Röda arméns marsch mot Berlin
Efter att varit tillbakapressade och förlorat miljontals dödade i krig eller som krigsfångar kunde Ryssland vända underläget till överläge precis innan tyskarna hade nått fram till ryska huvudstaden. Den röda armén kom sedan besinningslöst och med hög takt närma sig Europa och målet var Berlin.
På vägen mot tyska huvudstaden såg den ryska ledaren Stalin till att armén också tog kontrollen över en rad östeuropeiska länder, vilka efter kriget förblev styrda av Ryssland.
I krigets slutskede blev det nästintill en jakt på vem av de allierade som först nådde Berlin. Det blev Röda armén (något de allierade dock gett sitt godkännande till – det var trots allt Sovjetunionen som fått offra mest i människoliv under kriget) som först marscherade in förloranationens huvudstad och kunde hissa sin flagga.
Fascisternas italienska ledare Mussolini hade vid denna tid dödats av italienska komminister. Den ryska armén ville tillfångata den andra stora ledaren på motståndarsidan, Adolf Hitler. Hitler skulle inte låta sig tas till fånga utan valde en suicidal utväg i den bunker han vistades under de sista dagarna fram till Tysklands kapitulation – som aldrig iordningsställdes av Hitler; han beordrade att kämpa till sista man i det totala kriget.
Dagen D – landstigningen i Normandie
En invasion i västra Europa var något som under lång tid planerats av de allierade ochmycket gjordes för att vilseleda tyskarna om tid och plats. Som Sun Tzu skrivit över två årtusenden tidigare i Krigets konst: "Den punkt där vi har för avsikt att kämpa får inte bli känd. På det sättet måste fienden förbereda sig på ett tänkbart angrepp vid flera punkter"
Till slut valdes Normandie som plats för huvudattacken. Händelsen har gått till historien som Dagen D, den 6 juni 1944. Den storskaliga operationen, med kodnamnet Overlord, innebar att amerikanska, brittiska och kanadensiska styrkor gick i land längs den franska kusten efter omfattande förberedelser till lands med understöd från sjöss och luften. Trots mycket stora förluster lyckades de allierade etablera ett brohuvud, vilket blev avgörande för befrielsen av Västeuropa och Nazitysklands slutliga nederlag.
Det var efter de allierades landstigning och den fortsatta framryckningen som hela omfattningen av Förintelsen blev obestridligt klar för omvärlden. När de allierade befriade koncentrations- och förintelseläger våren 1945 möttes de av konkreta, chockerande bevis såsom massgravar och överlevandes vittnesmål.
Fred i Europa
Efter de västallierades landstigning i Normandie sommaren 1944 som brutit igenom de tyska försvarslinjerna i Frankrike befriades Paris efter strider mellan den tyska garnisonen, den franska motståndsrörelsen och framryckande allierade trupper. Befrielsen av den franska huvudstaden blev en stark symbol för att den tyska ockupationen i Västeuropa höll på att brytas.
I februari 1945 möttes Churchill, Roosevelt och Stalin i Jalta på Krim, vid en tidpunkt då Västeuropa till största delen hade befriats och Tysklands nederlag framstod som oundvikligt. Vid mötet diskuterades både krigets slutskede och hur Europa skulle organiseras efter freden. Man enades om att Tyskland skulle ockuperas och avmilitariseras samt att fria val skulle hållas i de befriade länderna, även om dessa löften i praktiken kom att tolkas olika av parterna. Jaltakonferensen blev därmed ett viktigt steg i utformningen av efterkrigstidens Europa.
Atombomberna och Japans kapitulation
Vid början av 1945 stod det klart att Japan militärt sett var på väg att förlora kriget, men landet visade trots detta inte några tecken på att kapitulera.
USA hade under kriget i hemlighet utvecklat ett nytt och mycket kraftfullt vapen, atombomben. I augusti 1945 fattades beslutet att använda detta vapen i syfte att tvinga fram ett snabbt japanskt sammanbrott. Den 6 augusti fälldes en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Bara tre dagar senare fälldes en andra bomb över Nagasaki. Bomberna ledde till att tiotusentals människor dödades omedelbart medan många fler senare avled av skador och strålning.
Att Sovjetunionen i samma skede förklarade krig mot Japan förvärrade ytterligare Japans situation och bidrog till att den politiska ledningen insåg att fortsatt motstånd var utsiktslöst.
I augusti 1945 meddelade den japanske kejsaren att Japan accepterade de allierades kapitulationsvillkor varvid den formella kapitulationen undertecknades den 2 september 1945. Undertecknandet skedde ombord på det amerikanska slagskeppet Missouri i japansk hamn och kontraktet innebar att landet avväpnades, passiviserades samt ställdes under amerikanskt inflytande för en lång tid.
*
Kriget hade ändrat på maktbalansen i världen. Frankrike, Storbritannien och Tyskland var inte längre ledande stormakter i världen – det var numera Ryssland och USA som utgjorde de mäktigast länderna. För första gången var inte Europa den region som dikterande världsordningen.
Artiklar om 1900-talets historia - Kalla kriget
Källor
- Nordin, Svante (2005). Nittonhundratalet – en biografi
- Beevor, Anthony (2025). Andra världskriget
- Berggren, Henrik (2018). Landet utanför
- Sennerteg, Niclas (2007). Nionde arméns undergång
- Nordin, Svante (2018.) Hitlers München
- Tzu, Sun (2009). Krigets konst (övers. Bertil Häggman)
- Wolke, Lars Ericson (2018). Bombkrigets historia
- Ottosson, Ingemar (2025). Hiroshima och Nagasaki
Bild
Bilden överst är ett collage med fotografier från andra världskriget: Matilda-stridsvagnar i rörelse utanför Tobruks försvarslinje, Libyen, 18 november 1941; Bundesarchiv Bild 101I-646-5188-17, Junkers Ju 87-flygplan (Stuka); Bundesarchiv Bild 183-R76619, Ryssland, inringningen (”kesselslaget”) vid Stalingrad; USS Pennsylvania på väg in i Lingayenbukten; Atombomben över Nagasaki; Resandet av flaggan över riksdagshuset i Berlin (retuscherad version). Källa: Wikimedia commons, collage attribuerat till Keating G (Capt), No 1 Army Film & Photographic Unit TASS.
Kommunismen och bolsjevismen
Första världskriget
Kalla kriget
Vietnamkriget
Världens historiska befolkningsutveckling