Kalla kriget

Det Kalla kriget följde på andra världskriget och brukar få beteckna perioden 1945–1991.

Huvudmotståndare var USA och Sovjetunionen, men konflikten sågs även som en uppgörelse mellan det demokratiska (eller liberal-kapitalistiska) väst och det kommunistiska öst.

De styrkeförhållanden som uppstod efter världskrigets slut utgjorde ingången till det kalla kriget, men det var inget krig i konkret mening då någon direkt konfrontation mellan supermakterna aldrig inträffade. Bara hotet om att så skulle ske var en nog skrämmande omständighet då båda parterna med tiden förfogade över stora mängder atom- och vätebomber.

Det inträffade dock indirekta konflikter där amerikanska och sovjetiska intressen ställdes mot varandra. I stället för att utkämpa ett direkt krig kunde stormakterna då de stod på varsin sida i en konflikt förse mindre länder med utrustning.

Fördjupning

Begreppet ”Det kalla kriget”

Begreppet ”Det kalla kriget” myntades i samband med att boken The Cold War gavs ut 1947 skriven av amerikanen Walter Lippman.

Namnet beskrev kylan som motsats till hettan som kan karaktärisera ett verkligt krig. I stället för explosioner bedrevs kalla kriget med politiska spel och militär upprustning samt med indirekta konfrontationer där supermakterna bevakade sina intressen, men utan att deras trupper direkt hamnade i väpnade konfrontationer mot varandra.

Bland de indirekta konfrontationerna var Koreakriget och Vietnamkriget. I Koreakriget kan man dock tala om direkt konfrontation i mindre skala då USA deltog med trupper samtidigt som sovjetiska piloter deltog (något som dock framkom först efter att det kalla kriget var över). Under Vietnamkriget deltog amerikanska trupper medan Sovjet inte involverade sig direkt utan indirekt genom stöd med vapen.

Bakgrund

Kalla kriget uppstod efter andra världskriget då de två allierade Sovjet och USA växte fram som världens suveräna stormakter. Deras samverkan i kriget hade inte varit som sympatiska parter utan som en nödvändighet för att betvinga främst Tyskland till kapitulation.

I krigets slutskede kunde Ryssland vända den tyska invasionen till en motattack och enorma territorier tillföll den ryska armén. De nöjde sig inte med att tåga mot Tyskland och Berlin utan såg dessutom till att lägga under sig flera östeuropeiska nationer.

Samtidigt kunde de allierade vars främsta styrka utgjordes av USA närma sig Tyskland och Berlin från väst. Till slut möttes den röda armén och de allierade trupperna vid Berlin och staden delades. I samma skede uppstod vad den brittiska premiärministern Winston Churchill kallade järnridån mellan öst och väst.

Öst och väst

Sovjetunionen och USA var ideologiska motpoler: kommunism mot kapitalism. Sovjet ville expandera och ge kommunismen utbredning medan USA ville behålla en världsfred och se länderna i Europa fortsättningsvis som demokratiska och fria stater. Det som skedde var att Östeuropa styrdes med järnhand av Sovjet, länderna blev satellitstater medan USA såg till att expansionen inte fortsatte på andra sidan ”järnridån” som skiljde väst- och östblocken åt.

Genom Marshallplanen utformades ett stort biståndsprogram åt de europeiska länder som lidit stora skador under andra världskriget. Marshallplanen var också en del i den amerikanska strategin att verka för inflytande i Europa. Länderna som ingick i Östblocket tilläts dock inte av Sovjet att ta del av några pengar.

Stora massförflyttningar från östra till västra Berlin skedde efter att Östberlin hamnat under sovjetisk kontroll. Eftersom huvudstaden Berlin låg i Östtyskland var det politiska läget laddat och Sovjet såg med oblida ögon på folkströmmen till Västberlin. Ett försök till total dominans från Sovjets sida gjordes 1948 med den så kallade Berlinblockaden. Alla tillfartsvägar från Västtyskland stängdes av och det gick bara att nå Berlin luftvägen. USA fick sätta in flygtransporter för att upprätta en luftbro så att förnödenheter utifrån kunde ankomma. År 1949 uppdelades Tyskland i Västtyskland och Östtyskland.

Den mest symboliska gränsen för järnridån blev Berlinmuren som på östtyskt initiativ började byggas 1961 och skiljde huvudstadens delar åt. Den västra sidan om järnridån ingick i BRD (Tyska förbundsrepubliken) och den östra i DDR (Demokratiska republiken). Ingen fick nu passera över till den andra sidan utan särskilt tillstånd och beväpnade vakter såg till att förbudet följdes.

För att bevara freden i Europa och förhindra att Sovjetunionen fortsatte sin expansion som gett dem kontroll över stora delar av Östeuropa fanns en amerikansk fortsatt närvaro alternativt ett uttalat besked om att USA skulle svara mot direkta sovjetiska försök att öka sitt inflytande i Europa.

Nato och Warszawapakten

Den nordatlantiska försvarsalliansen NATO grundades 1949, vilket skedde kort efter andra världskriget och i syfte att värna Europa och Nordamerika mot tänkbara hot från Sovjetunionen.

I stadgarna för NATO finns inskrivit en klausul att ett angrepp mot ett NATO-land från ett icke NATO-land kommer besvaras samfällt av de andra NATO-länderna med en fullskalig militär insats. Detta var en åtgärd för att minska risken för krig i allmänhet och att det mäktiga Sovjetunionen skulle attackera och annektera något av länderna i deras region i synnerhet.

När Warszawapakten sedan bildades 1955 kunde det ses som ett svar mot NATO. Warszawapakten var ett avtal som innebar att de involverade länderna skulle enas om ett militärt försvar. Pakten upplöstes 1991 (samma år som Sovjetunionen föll sönder), fast hade redan på 1980-talet förlorat sin praktiska roll.

Medan Warszawapakten enbart hörde det kalla kriget till skulle NATO på lång sikt ange en del av de politiska spelreglerna. Sovjetunionen och senare Ryssland har undvikit att utöva militär press på Natoländer på grund av ovan nämnda klausuler.

Terrorbalans

Terrorbalans var en term som användes för att beskriva den upprustning som inbegrep kärnvapen och följaktiga hot om enorm ödeläggelse vid ett fullskaligt krig mellan supermakterna.

USA var först med att ha tillgång till nukleära stridsmedel i form av atombomben, men Sovjet skulle redan 1949, fyra år efter att USA fällt den första atombomben över Japan, provspränga en atombomb. Några år därpå hade de utvecklat den än mer förödande vätebomben. Sovjet skulle med tiden gå förbi USA i antal kärnvapenbestyckade stridsspetsar. Kulmen nåddes 1986 då antalet på den sovjetiska sidan uppgick till omkring 40 000.

Terrorbalansens innebörd var en ömsesidig garanterad förstörelse på båda sidor. Det innebar med andra ord att oavsett vilken sida som först gick till attack skulle det resultera i ett inferno av aldrig tidigare proportioner på båda sidor. Ett kärnvapenkrig skulle inte ha någon vinnare. Redan under kriget första timme skulle miljontals människor i de länder som var involverade dödas.

Vad den så kallade terrorbalansen ledde till var trots det fruktansvärda hotet ett starkt incitament till bevarad fred. Ett kärnvapenkrig där båda sidor förfogar över interkontinentala missiler har som sagt ingen vinnare.

Sovjetunionen hade tagit ledningen i upprustningen, men till priset av att deras ekonomi belastats hårt. I landets statliga budget gick en betydligt större proportion åt militära utgifterna än vad gällde USA som hade balanserat sin ekonomi annorlunda. Efter att Ronald Reagan valts till ny amerikansk president förde han fram en linje om stegrad upprustning från den amerikanska sidan. Det var inte att vinna upprustningen i sig som var målet utan att framtvinga Sovjet att förhandla då landets ekonomi inte längre var stark nog att klara att hänga med USA. En del av den ökade budgeten inför militära utgifter var det av Reagan förespråkade Strategic Defensive Initiativ-programmet som var ett ambitiöst och avancerat projekt som gick ut på att ett försvar skulle byggas i rymden som skulle kunna slå ut motståndarsidans ballistiska robotar innan de träffade sina mål – ett sådant försvar hos den ena sidan skulle rubba terrorbalansen, vilket var Reagans avsikt. Stora miljardsummor lades på projektet som dock aldrig genomfördes, men vållade Sovjet huvudbry.

Fördjupning

Vem var den pådrivande parten?

I teoribildningen kring kalla kriget finns det olika teser ifråga om vilken av parterna som var den drivande och vilken som var den passiva och som handlade mer i enlighet med en reaktion gentemot den andra. Den traditionella synen har gett Sovjetunionen rollen som drivande och pekar mot deras expansion som ledde till satellitstater i Östeuropa. Detta medan USA agerade som skyddande för världsfriheten mot kommunismens spridning – den utrikespolitiska strategi som fått namnet uppdämningspolitik (på engelska containment) och vars idéer förespråkade en tålmodig fast vaksam väg gentemot Sovjets intentioner. Denna konkretiserades i Trumandoktrinen som offentliggjordes 1947 där USA:s linje kungjordes: dem skulle ge stöd åt fria folk som angreps direkt eller utsattes för politiskt tryck.

Den traditionella synen kom att få sällskap av en revisionistisk syn där USA i stället beskrevs som den drivande parten i kalla kriget. Detta stödde sig på att Sovjetunionens expansion i Östeuropa snarast genomfördes för att upprätta en skyddande zon mot väst, vilket hade sin rimlighet i faktumet att en attack från ”väst”, det vill säga från Tyskland, senast kommit därifrån. Den revisionistiska teorin florerade särskilt under tiden för Vietnamkriget då synen på amerikansk utrikespolitik ofta var kritisk. Som den kanske mest kontroversiella delen i den revisionistiska teorin var att användandet av atombomben mot Japan snarare än krigsföring mot Japan var en diplomatisk markering mot Sovjet tänkt att fungera som en varning. Kanske är det den så kallade postrevisionistiska teorin som betonar parternas gemensamma ansvar som fått mest gehör.

Töväder

Det kalla krigets dagar skulle emellanåt gå in i faser där avspänningspolitik dominerade, ibland kallat töväder, och betecknade tendenser på förbättrade relationer mellan supermakterna. Efter att Michael Gorbatjov blivit Sovjetunionens ledare 1985 skulle en avspänningspolitik föras mellan de båda supermakterna. Bland annat stiftades avtal om partiell nedrustning.

Sovjets ekonomi var i detta skede körd i botten och Gorbatjov var tvungen att införa reformer för att vända på den negativa trenden. Berömda är de under 1987 lanserade slagorden ”glasnost” och ”perestrojka” för öppenhet respektive förändring, vilka uppfattades som ett steg mot att närma sig den västerländska demokratiska modellen. Gorbatjov skulle för sina ansträngningar att föra sitt land in på nya politiska vägar tilldelas Nobels fredpris 1990.

Konsekvenserna av öppenheten blev större och fortgående än kanske någon anat och som en följd skulle det östeuropeiska östblocket upplösas. Ett efter ett skulle de forna satellitstaterna utropa sig självständiga. Sådana försök hade tidigare bekämpats med full effektivitet av den Sovjetiska statsapparaten, men Gorbatjov valde nu att inte intervenera. Den mest symboliska händelsen i den förbluffande utvecklingen var Berlinmurens fall 1989.

Rent politisk hade Gorbatjov dock inte lyckats vända sitt lands svåra situation. Sovjetunionen skulle upplösas, vilket officiellt röstades igenom den 12 december 1991 och sände en chockvåg ut i världen. Sovjetunionen som grundats 1922 kom att ersättas av Ryssland och i samma skede skulle förutom att Östblocket upplöstes de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen återupprättas.

Slutet på Kalla kriget

Efter Sovjetunions upplösning tog också det kalla kriget slut. Världen hade inte längre två supermakter utan en, det rådde en amerikansk hegemoni och det talades till och med om historiens slut – något som senare dock skulle visa sig vara en förhastad slutsats.

Tidslinje: viktiga händelser under det Kalla kriget

1949: Berlin-blockaden

Ryssland gjorde 1949 försök att blockera de allierade att hålla kontakt med Västberlin genom att stänga av kommunikationer mellan Västberlin och övriga västra Tyskland. Blockaden höll dock inte i långa loppet och resultatet blev att hela Tyskland delades i ett väst och ett öst.

1950-1953: Koreakriget

I juni 1950 startar ett krig genom att nordkoreanska trupper efter Stalins samtycke anfaller Sydkorea. En FN-styrka under amerikansk ledning slöt upp på sydkoreanernas sida. De nordkoreanska trupperna motades tillbaka. Bakgrunden var att vid andra världskrigets slut var Korea en japansk koloni. Vid fredsslutet bestämdes att ön skulle delas i nordlig och sydlig del med gränsen som drogs vid 38e breddgraden. Sovjet hade makt över den norra och USA över den södra delen.

1956: Ungernrevolten

Med ett folkuppror vände sig under hösten det ungerska folket mot landet kommunistiska regering och den ryska övermakten. Sovjetiska trupper skickades till Ungern och revolten slogs våldsamt ned.

1961: Berlinmuren

För att förhindra att människor flydde från östra Berlin till väst spärrades staden av med taggtrådsstängsel på order av Östtysklands ledare. Snart byggdes en mur för att ersätta taggtråden, Berlinmuren. I själva verket var det två murar med en neutral zon mellan sig som övervakades av beväpnade vakter på östsidan. Först 1989 revs muren och gränsen mellan Väst- och Östberlin öppnades.

1962: Kubakrisen

Kubakrisen var förmodligen det närmaste ett kärnvapenkrig mänskligheten kom under det kalla kriget. Vad som utlöste Kubakrisen var dels de flygbilder med vilka USA upptäckte avfyrningsramper på det Sovjetlierade Kuba dels att Sovjet höll på att frakta över medeldistansvapen dit, vilka skulle ha räckvidd att slå ned med i stora delar av USA med kärnvapenladdningar. USA blockerade vattenvägen genom en karantän för att hindra att mer militärisk utrustning från Sovjet nådde Kuba. Situationen innan de Sovjetiska fartyget på väg mot Kuba vände var mycket spänd och händelsen som följdes av många spred en rädsla om att fullskaligt krig kunde bryta ut om något gick snett.

Källor

Nordin, Svante (2005). Nittonhundratalet – en biografi
https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/orsakerna-till-kalla-kriget
https://sv.wikipedia.org/wiki/Koreakriget
http://laromkarnvapen.se/var-finns-karnvapen/ryssland/

Artikel publicerad: 2022.10.29
Författare: Historisktvetande.se

Bild

Bilden överst är ett beskuret fotografi taget från en amerikanskkontrollerad flygbas i Pakistan från 1960-talet. Bildkälla: Wikimedia Commons. Den andra bilden föreställer ett amerikanskt atombombstest från 1954.