Medeltiden

Den tidiga medeltiden

Den period som brukar kallas ”folkvandringstiden” (år 370–600) sammanfaller delvis med den tidiga medeltiden. Vad som skedde var en omfattande omflyttning av människor.

De brittiska öarna (det romersk-keltiska Britannia) koloniserades på 400-talet av stammar från kontinenten som brukar samlas under beteckningen anglosaxare. I en andra våg på 500-talet skulle de keltiska kungarikena på öarna tas över alternativt skulle kelter trängas tillbaka av anglosaxiska erövrare. Under denna process omvändes invånarna till kristendomen.

Stort inflytande under den tidiga medeltidens historia skulle även frankernas utbredning i Västeuropa få. Under kungen Klodvig I välde byggdes ett rike upp, vilket expanderade mot Pyrenéerna i söder och Rhen i öster.

Under 600-talet upphörde latin att vara det officiella språket. Latin hade talats av romarna som under antiken varit världshistoriens största imperium, men i det nya bysantinska riket var romarna ringaktade och deras språk behandlades därefter. Det som återstod av riket var främst Östrom och det införlivades under tidig medeltid av det Bysantinska riket, eller Bysans som det också kallas. Huvudstaden var Konstantinopel (som ursprungligen var en grekisk koloni vid namn Byzantion) döpt efter kejsaren Konstantin. Bysans blev en kristen stormakt mellan perioden mitten av 800-talet till år 1071.

Religion och politik

Kristendomen som uppstått under antiken och undertryckts av staten innan den blev statsreligion bredde ut sig över stora delar av Europa under medeltiden. På grund av teologiska oenigheter skedde en splittring mellan kyrkorna i Rom och Konstantinopel under mitten av 450-talet, vilket skulle resultera i en uppdelning i en katolsk och en ortodox kyrka.

Kloster uppstod i stort antal under den tidiga medeltiden. Ett av de mest kända och inflytelserika genom sina regler var det kloster på italienska Monte Cassino som bildats av Benedictus av Nursia.

Kyrkan var mäktig nog att utmana kungarnas makt och hade under lång tid en större auktoritet än de världsliga härskarna. En påvlig bannlysning var illabådande även för en kung. Kungarna, eller furstarna, hade dock gudomlig legitimitet i den mån kungen ansågs ha fått sin makt av Gud. Det var under den tidiga medeltiden ofta påven som utropade nya kejsare, vilket skedde då Karl (som sedermera skulle bli känd som Karl den store) gjordes till romersk kejsare år 800.

Politisk decentralisering var kännetecknade för den tidiga medeltiden. Fast under 900-talet upprättades det tysk-romerska riket som blev ett av historiens främsta imperier. Dess första kejsare var Otto I (902–973).

Några av medeltidens europeiska stormakter var den bysantinska (395-1204) den del av romerska riket som ännu bestod, den karolingiska (751-840) som hade ersatt merovingerna som kunglig dynasti i det frankiska riket, den tysk-romerska (924-1254) med den tysk-romerska kejsaren som under en lång period den mäktigaste härskaren i Europa, den franska (1214-1360) med Frankrike som Europas folkrikaste land under den sena medeltiden.

Feodalism

Under medeltiden var det inte alltid att makten centraliserades kring stadsstater som den gjort under antiken. I stället fanns det mängder av riken, vissa utgjordes ibland enbart av en borg och det närmast omkringliggande landskapet. Denna decentralisering medförde inte bara implikationer för den politiska kartan, men också för de som levde. Medeltidshistoriken Dick Harrison skriver: ”Mått, vikter och myntväsen varierade från bygd till bygd. Olika städer i samma land kunde långt ifrån alltid enas om vilket datum som inledde ett nytt år.” Den stora förenade kraften var alltså inte politisk, men väl religiös i form av den romerska kyrkan.

Först under senare delen av medeltiden skulle tidiga former av vad vi kallar stater bildas. Dessförinnan fanns det flertalet former av maktcentralisering såsom kungariken, hertigdömen, grevskap, köpmannarepubliker, kommuner samt biskopsdömen. Kyrkostaten var det främsta exemplet med påven i centrum och utgjorde en region i mellersta Italien.

Ibland används begreppet feodalism under medeltiden för att ange maktfördelningar och hur territorier styrdes av rika jordinnehavare. Feodalherrar besatt makten över mindre regioner och det var adelsmän som tilldelats sådana av kungen, ofta som utbyte från militära tjänster. Dessa blev borgherrar och de kunde i sin tur dela ut förläningar (ungefär som län), i utbyte mot krigstjänst, till sina närmast underlydande vilket kunde vara krigare, så kallade ”vasaller”.

Dessa representanter av adeln använde krigare eller soldater, vilka fick namnet riddare. En riddare tjänstgjorde normalt för en borgherre i militära angelägenheter. Riddarnas status kom att höjas genom att de ibland byggde egna borgar som de blev herrar över. Riddarna skulle vara en viktig del i de arméer som deltog i korstågen och andra medeltida slag.

Militära slag

Under medeltiden utkämpades många slag på europeisk mark och krigsföringen utvecklades under perioden. Under den tidiga medeltiden var riddaren i sin intakta rustning och med lans den mest fruktade motståndaren. Med tiden skulle fotsoldaterna överskugga kavalleriets betydelse och inte minst var bågskyttar (inkl. långbågskyttar med längre räckvidd) av stor vikt för fältslagens utgång.

Riddarna var som sagt omvittnade som slagfältets tappra soldater. De kom från adelsklassen, vilket gjorde att de inte lika ofta dödades om de blev tillfångatagna av motståndaren eftersom det gick att begära en stor lösensumma för dem. De satt till häst och hade en heltäckande rustning inklusive hjälm, för att skilja ut dem gick de att identifiera genom vapensköldar som var prydda av märken och symboler.

Artiklar om medeltiden - Tidig medeltid | Högmedeltid | Senmedeltid

Källor

Harrison, Dick (2013). Europa i världen – medeltiden
Harrison, Dick (2000). Stora döden
Devries, Kelly, Dougherty, Martin, Dickie, Iain m.fl. (2014) (övers. Svante Skoglund). Slagfält under medeltiden

Artikel publicerad: 2020.02.14
Författare: Historisktvetande.se

Bild

Bilden ovan är en målning som föreställer slaget vid Soissons som år 486 utkämpades mellan franker och det romerska kungariket Soisson. Bildkälla: corsair.morganlibrary.org.