Östblocket
Östblocket var den grupp av stater i Central- och Östeuropa som efter andra världskriget kom att stå under Sovjetunionens politiska och militära kontroll. Medan de förblev självständiga stater var dess regeringar lojala mot Moskva. Östblocket utgjorde den ena sidan i den globala maktkampen mellan öst och väst under kalla kriget.
Uppkomsten av Östblocket
När Röda armén 1944–45 drev tillbaka Nazityskland från Östeuropa ockuperades samtidigt stora delar av regionen som föll under Sovjetunionens kontroll. I länder som Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien installerades kommunistiska regimer och underställdes Sovjetunionens politiska linje.
Sovjetunionens mål var både ideologiskt och säkerhetspolitiskt: man ville sprida socialismen men också skapa en buffertzon mot väst efter två förödande tyska invasioner under 1900-talet. Resultatet blev en sovjetdominerad maktsfär som sträckte sig från Östersjön till Balkan.
Östblockets stater styrdes enligt den sovjetiska modellen: ett kommunistiskt parti hade monopol på makten, opposition var förbjuden och pressen kontrollerad. Ekonomin var planstyrd, med statligt ägande av industri och jordbruk medan handeln koordinerades genom organisationen Comecon. Militärt knöts Östblocket samman genom Warszawapakten från 1955, där medlemsstaternas arméer formellt stod under gemensamt befäl men i praktiken under sovjetisk kontroll.
Trots hård kontroll uppstod återkommande folkligt motstånd. I Östtyskland 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 försökte reformrörelser bryta Moskvas grepp. Samtliga krossades av sovjetiska stridsvagnar.
När Michail Gorbatjov blev Sovjetunionens ledare 1985 förändrades situationen. Han avstod från att ingripa militärt i Östeuropa, något som med tiden ledde till att kommunistregimerna föll en efter en. Berlinmurens fall 1989 blev den symboliska slutpunkten för Östblocket.
Kommunismen och bolsjevismen
Första världskriget
Andra världskriget
Kalla kriget
Världens historiska befolkningsutveckling