Grekland

Antiken – den klassiska perioden

Den klassiska perioden brukar ges som startpunkt 480 f.Kr. Perioden tillerkänns en kulturell blomstring i Grekland och under denna period ingår de grekiska stadsstaterna i en allt större samhörighet. I början av 400-talet f.Kr. var dock den grekiska regionen och framför allt Aten delvis förstört efter persernas härjande, innan de hade fördrivits.

Aten var alltjämt den dominerande stadsstaten i Hellas. Men dess sätt att hävda sig skapade misslynthet hos andra stadsstater som ansåg att Aten skaffade sig en för stor makt i förhållande till de andra städerna. En särskild rivalitet fanns mellan Sparta och Aten, vilket var en bakomliggande orsak till att det Peloponnesiska kriget bröt ut 431 f.Kr. Sparta var i synnerhet otillfreds med Atens roll som ledande aktör i det Attiska sjöförbundet, vilket var ett förbund mellan Aten och andra stadsstater i form av en försvarsallians mot Persien. Aten som leddes av Perikles var dock inte villiga att upplösa förbundet.

Ett krig blev resultatet där Aten ställdes mot spartanska och peloponnesiska trupper. Dessa trupper kom att härja på landsbygden som omgav Aten, härjningar som atenarnas numerärt underlägsna armé inte gjorde några större försök att mota. Resultatet blev att bönder sökte sig in till staden Aten som kraftigt överbefolkades. Situationen förvärrades än mer då staden drabbades av pesten som skördade stora dödstal.

Det blev emellertid Aten som fick sista ordet i det Peloponnesiska krigets första fas. Efter att deras flotta som var överlägsen motståndarens kunde åstadkomma en landstigning med soldater på Pylos på peloponnesiskt territorium såg sig Sparta nödgade att gå med på en fredsöverenskommelse, vilket verkställdes tio år efter krigets utbrott.

Fast efter att Aten av politikern Albibades hetsats till en krigsexpedition till Sicilien, vilken kapitalt misslyckats, försvagades deras militära kapacitet. Sparta och deras allierade återupptog därför sina angrepp mot Atens omgivningar. När sedan rivalerna möttes i ett fältslag år 405 f.Kr. blev den atenska armén besegrad.

Atens öde låg nu i motståndarsidans händer. Det beslutades om att aristokrater skulle placeras vid makten i Aten, vilka kom att kallas de trettio tyrannerna. Detta omintetgjorde det demokratiska styret och oliktänkande utvisades eller avrättades. Tyrannernas välde varade dock inte längre än drygt ett år då en kupp år 403 f.Kr. genomfördes av tidigare landsförvisade atenare.

Även om Aten kunde återta sin självständighet var den inte längre Greklands dominanta stadsstat, en roll som hade övertagits av Sparta. Aten vars försvarsmurar förstörts under Peloponnesiska krigets slutskede kunde dock återuppbyggas efter stöd från oväntat håll – Persien. Anledningen till detta stöd var militärstrategiskt: perserna ville se maktbalansen jämnas ut i regionen i stället för att Sparta i lugn och ro skulle kunna uppnå en överlägsenhet och göra dem till en stark konkurrent till perserna.

Artiklar om den grekiska antiken - Arkaisk tid | Klassisk tid | Hellenistisk tid

Källor

Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall
Red. Poul Lübcke (1988). Filosofilexikonet

Artikel publicerad: 2018.10.04
Författare: Historisktvetande.se

Lexikon med termer och begrepp

Areopagen en åt guden Ares helgad klippa i Aten, där en domstol sammanträdde.
Herostratisk ett ord som betyder ryktbar genom illdåd och härstammar från en viss Herostratos som antände Artemistemplet i Efesos.

Personer

Agesilaos II (444-360 f.Kr.) kung i Sparta 399-360 f.Kr.
Perikles (495-429 f.Kr.) atensk statsman som styrde stadsstaten de sista 15 åren av sitt liv.