Grekland
Antiken – arkaisk tid
Arkaisk tid brukar vara benämningen på den första av tre perioder som utgör den grekiska antiken och gäller perioden cirka år 700–480 f.Kr. Detta är förstås som nästan alltid gällande historiska perioder en efterkonstruktion och ordet ”arkaisk” (gre. arkhaikos för forntida) har kommit att användas för att uttrycka något väldigt gammalt och ursprungligt. Under denna tid uppkommer det grekiska alfabetet baserat på det fenisciska, fast med tillägget av vokaler. Till en början övertog grekerna bruket att skriva från höger till vänster likt fenikerna, men skulle snart övergå till att skriva från vänster till höger. Genom bruket av ett alfabet och det skrivna ordet kom en skönlitteratur till stånd. Den bestod till en början av epos, det vill säga berättelser skrivna på vers, och särskilt vanligt var att man skrev med versmåttet som blivit kallat hexameter. Med tiden uppstod lyriken som en ny litterär konstform, dock var det vanligare att lyrik sjöngs än lästes.
Stadsstaten
Under den arkaiska tiden uppstår stadsstater. Städerna var ofta grundlagda kring ett berg, en akropol, vilken kunde tjäna som flyktort om staden attackerades utifrån. Vad som ingick i stadsstaten var förutom staden ett omkringliggande jordbruksområde.
Stadsstater var i praktiken inget nytt då maktcentra kopplat till städer funnits i bland annat Mesopotamien där de utgjorde enheter medan länder med officiella gränser inte existerade. Något nytt i de grekiska samhällena var emellertid att de var mer komplexa i bemärkelse av hur politik, penningekonomi (myntprägling inleddes troligen på 500-talet f.Kr. i Lydien i västra Mindre Asien under den tid som riket styrdes av kung Krösus; de var gjorda av en blandning av guld och silver eller bara silver), och rättssystem och övrig administration upprättas. Den grekiska stadsstaten kallades polis. Dem största och mest inflytelserika stadsstaterna under den arkaiska perioden var Aten och Sparta – rivalitet rådde emellan dessa städer, vilket ibland kunde eskalera i väpnade konflikter.
I de grekiska stadsstaterna sköttes inte makten på samma sätt som i många andra tidiga civilisationer där härskare ärvde makten utan det högsta styrandet var tidsbegränsat till ett år. Under den tidiga grekiska antiken var styrelseskicket ofta aristokrati (från det grekiska aristokratia, de bästas styre), vilket innebar att en högre inflytelserik klass styrde. Eftersom Grekland inte var en enhet utan bestående av flera stadsstater med varierade styrelseformer gällde ingen samfällig modell. Fastän aristokratin utgjorde den vanligaste styrelseformen fanns det också envälden, som kallades tyranni.
Under 500-talet började demokratiska styrelseformer upprättas, vilket blev fallet i Aten jämte en rad andra stadsstater i Hellas. Det anses att ämbetsmannen Solon (som också intar en plats i historien som en av de tidigaste filosoferna) genom reformer lade grund till att en demokrati kunde etableras. Det var sedan den atenske statsmannen Kleisthenes som kom att införa en veritabel demokrati. Kleisthenes reformer ledde till att de skikt av aristokratiska släkter som tidigare styrt Aten fick se sin makt inskränkt till domstolsväsendet. Vad som uppkommit var ett system där distrikt representerade av medborgare kunde välja de styrande ämbetsmännen. På folkförsamlingsplatser kunde folket bli åhörare av vad man kunde likna vid politiska tal från män (kvinnor var vare sig inkluderade bland de som kunde väljas eller tillåtna att medvara vid folkförsamlingen) som aspirerade till att utses som ämbetsmän.
Det grekiska samhället
Det grekiska samhället bestod av tre klasser: medborgare, fasta utlänningar och slavar. Medborgare var de mest priviligierade medan slavarna rangordnades längst. Slavar kunde bli fria i vissa fall om de tjänat pengar nog att antingen köpa sin frihet tillbaka, om deras ägare tillät detta, eller genom uppskattning för krigsinsatser.
De som levde i grekiska städer men inte ansågs uppfylla kraven på att få bli medborgare tvingades betala högre skatt och fick heller inte äga mark. Inte heller kunde kvinnor uppnå samma priviligierade status som medborgare. De hade en underordnad roll i det offentliga livet och saknade rösträtt, men kunde uppbära viktiga sysslor inom den religiösa sfären samtidigt som deras roll i hemmet var stark.
Stor befolkningsökning och expansion ledde till att greker som inte längre kunde livnäras av åkerbruket flyttade till kolonier där de kunde komma i åtnjutande av mer odlingsbart land. Kolonisationen innefattade stora kustområden kring norra Medelhavet, runt Svarta havet och i några fall även i Nordafrika. Utbredningen ledde av naturliga skäl till konflikter på många ställen och grekerna såg då till att underkuva folk som tidigare bebodde landområdena. Vissa konflikter utföll också till grekernas förfång: särskilt var etruskerna som innehavde stora territorier på det landområde som idag innefattas av Italien samt kartagerna som bland annat var etablerade på Sardinien och Sicilien svåra att bemästra. Ett avgörande slag var det som ägde rum vid Alalia (vid korsikanska östkusten) cirka 540 f.Kr. där den grekiska flottan blev förlorande part.
I historieskrivningen ges ibland en förenklad bild av Grekland som en kulturbärare i kontrast med romarna som ett krigiskt folk. Det stämmer att den grekiska kulturen blev normerande redan under antiken, men samtidigt var grekiska stadsstater involverade i många krig och även som anförande part. Särskilt stadsstaten Sparta var militärt inriktad och där fanns ett uppfostringssystem i vilket pojkar uppfostrades tidigt till att bli soldater.
Det persiska hotet
Medan den grekiska antiken inleddes fanns i öst ett begynnande storrike i form av Persien. Den utveckling som skedde i området är mindre känd än i den grekiska regionen. Men för den starka ställning som senare skulle gälla var ett viktigt skedde då persernas kung Kyros cirka 550 f.Kr. genomförde en statskupp.
Det var dock Kyros II (576 – 590 f.Kr.) som skulle skapa ett stort persiskt rike. Han var den förste av de persiska härskarna som uppbar titeln storkung (för övrigt refereras det till denna kung som bara Kyros och Kyros den store). En viktig omfördelning i maktbalansen i regionen var då Kyros II besegrade Lydiens kung Krösus. Persien sammansmälte sedan med Babylonien. Perserna ledda av Kyros efterträdare Kambyses lade under sig Egypten å 525 f.Kr.
Persien fortsatte stärkas och Grekland blev nästa region att märka av detta. Miletos grekiska stadsstat på den anatoliska kusten övertogs och persiskt styre inrättades till grekernas förtret.
Persien blir nu det hittills största riket i historien och sträcker sig från väst till öst från den Anatoliska halvön till Indien. Då riket är för stort för att kunna underhållas av en kung utses ståthållare, satraper, att styra fjärran provinser.
En mer öppen rivalitet mellan grekerna och perserna uppstod efter att flera grekiska städer däribland Aten involverat sig för en frigörelse av Miletos från persisk styrning. Det stod snart tydligt att den militärt starkaste av parterna var Persien.
Efter att Persien kunnat slå ner de grekiska upproren med eftertryck och förslavat invånarna i Miletos valde den dåvarande persiske kungen Dareios att under 490-talet f.Kr. igångsätta expeditioner mot den grekiska övärlden samt dess fastland. Flera grekiska stadsstater tvingades som följd överge sin autonomi.
Ett av periodens mest kända slag skedde vid Marathon i grekiska Attika, år 490 f.Kr. då persiska styrkor sammandrabbade med grekiska. Denna gång avgick den grekiska hären med segern. Vad som sedan följde var att hela den grekiska hären som vunnit slaget vid Maraton tvingades till en lång språngmarsch tillbaka till Aten för och att möta en eventuell ny attack. Det finns också en myt som berättar att en budbärare skickades iväg till Aten för att meddela om triumfen, vilket var viktigt så att Aten inte skulle välja att kapitulera och öppna sina portar ifall en persisk styrka anlände. Denna händelse har gett upphov till namnet maraton som löpningsgren över en lika lång sträcka. Att en ensam budbärare sprang sträckan och sedan dog då han framkommit är dock en myt. Det är en förvanskning av den egentliga händelsen att samme budbärare sprang till Sparta innan slaget i Marathon för att be om förstärkning.
Persien förblev grekernas fiende även efter den nya kungen Xerxes efterträtt Dareios. Ett grundligt bakslag för grekerna kom år 480 f.Kr. då den persiska armén tog sig igenom grekiska försvarslinjer för att sedan inta Aten vars bebyggelse ramponerades (invånarna hade dock sedan tidigare kunnat evakueras). Efter att den grekiska flottan uppvisat sin duglighet i ett följande sjöslag där perserna besegrats trots numerärt överläge förhindrades att det grekiska fastlandet helt erövrades av perserna. Ett följande slag mellan grekiska styrkor och den persiska här som invaderat det grekiska fastlandet skedde vid Plataiaia. På nytt kunde grekerna avgå med en triumferande seger. Hotet från den persiska stormakten hade trots omfattande ödeläggelse kunnat avvärjas.
Artiklar om den grekiska antiken - Arkaisk tid | Klassisk tid | Hellenistisk tid
Källor
- Billing, Nils; Carlsson, Susanne; Hedlund, Ragnar m fl (2017). Antiken – från faraonernas Egypten till romarrikets fall
- Furuhagen, Hans (1985). Etrusker. Historien om ett främmande folk
Bild
Bilden ovan är en detalj från svartfigurig keramik i form av en amfora tillverkad i det antika Grekland. Chris Litherland är upphovsman till bilden.
ANTIKEN
EGYPTEN
MESOPOTAMIEN
GREKLANDS FÖRHISTORIA
Antiken – Hellenistisk tid