Världens historia
Från förhistorien och kommande epoker berättas om på denna sida.
Nya artiklar - Kalla kriget | Kommunismen och bolsjevismen | Sjöröveriets guldålder | Upptäcktsresor och kolonialism | Nationalstaternas uppkomst | Vikingatiden | Renässansen | Senmedeltid
Osorterade artiklar - Världens historiska befolkningsutveckling - Homo sapiens
Sanningshalten i den historiska redogörelsen
Historieskrivningen redogör för händelser som utspelat sig under tidigare tidsskeden; när historia berättas rekonstrueras det förgångna. Det måste nödvändigtvis bli inom ramen för ett urval av händelser som får utgöra den rekonstruerade berättelsen av en tid. Det tvingas även i varierad grad ofta bli en tolkning av tidigare händelser, särskilt sådan historia som går lång tid tillbaka om vilken källmaterialet är ofullständigt.
Ibland saknas samstämmiga beskrivningar och då gäller för historikern av att avgöra vilken som är mest tillförlitlig. Andra gånger finns det bara en källa och tvingas historikern förlita sig på denna så länge den tycks tillräckligt trovärdigt.
Det är likaså ofrånkomligt att det tid och rum historieskrivningen blir till under påverkar dess gestaltning. I boken Antiken (2017) formuleras följande: ”Den terminologi som används för att beskriva samhällsförändringar är ofta förknippad med värderingar. ´Primitiva samhällen´ kontrasteras ibland med ´civilisationer´. Politisk centralisering och ekonomisk tillväxt beskrivs inte sällan som ´utveckling´ medan det motsatta är en ´kollaps´.”
Vad som inom ämnet historia meddelas är således varken en fullständig eller fullt objektiv återgivning. Det är därför historieämnet betraktas som humaniora snarare än vetenskap.
Generellt är sanningshalten av förståeliga skäl mindre säker desto längre tillbaka i tiden vi går. Och när det gäller äldre historiska verk är tillförlitligheten otillfredsställande av flera anledningar. Antikens historieskrivare stödde sig inte alltid på fakta utan kunde uppdikta händelser eller inhämta dem från legendstoff. Sture Linnér sammanfattar i förordet till Livius Roms kungatid en del av dilemmat: ”De historiska källorna förser oss med en klar ramberättelse, en väl etablerad kronologi och en mängd väsentliga upplysningar. Men de skrevs alla flera århundraden efter de händelser de skildrar och väcker därmed frågan hur historiska de egentligen är. Vilka är källorna till våra källor?”
Vad som påverkar historien gång
En ofta ställd fråga inom studiet av historien är ifall historiska förlopp är produkter av enskilda händelser och framstående personligheter eller mer generella orsaker som geografi och andra miljöfaktorer.
Historia uppstår som ämne
Historia som en teoretisk disciplin blev till under antiken. Som den förste egentlige historieskrivaren räknas Herodotos (484–425 f.Kr.). Han hade inte några bibliotek att tillgå för att finna fakta om tidigare händelser utan reste runtikring och träffade personer som kunde ge honom upplysningar.
Hans framställning är ofta av anekdotiskt slag och inga årtal nämns. Historia var inte i någon sträng bemärkelse skild från myter. I Herodotos historieskrivning inflätas myter i historiska skeenden. Han kan dock inskjuta kommentarer när något till synes är en skröna; vid ett sådant tillfälle tillfogar han: ”Den som har tilltro till sådant (…) må hålla till godo med det. För mig gäller det att alltigenom skriva det, som jag hört berättas.”
Den andre grekiske historikern som tidigast framträdde var Thukydides (född 460–455 och död 411–397). Gemensamt för Herodotos och Thukydides var att dem skrev om sådant som inte låg alltför långt tillbaka i tiden, deras insamlade fakta är inte förbundet med arkeologi likt somlig modern historia.
Historia kan vid detta tidiga skede med rätta också betraktas som geografi och etnografi. Herodotos själv var kanske mer etnolog än historiker då han i hög grad ägnade sig åt att jämföra folkgruppers sedvänjor och traditioner.
Som Sture Linnér skriver i inledningen till Herodotos Historia fanns det tidigare inget intresse att samla fakta om det förgångna, det ansågs meningslöst; vilket det av somliga för övrigt fortfarande gör.
Bilder av historien: avgränsningar och förenklingar
Historien om världens utveckling var tidig centrerad kring länderna kring östra Medelhavet och Främre Orienten. Bilden har dock breddats i takt med att fler kulturer ansetts viktiga, såsom kulturer på den amerikanska kontinenten. När historien avhandlas sker det för det mesta enligt avgränsningar till perioder eller geografiskt. Detta hör förstås också ihop med historieämnet i sig som genom forskning och rön expanderat.
Det faller sig ofta naturligt att man betraktar en förfluten tid utmed vissa stödlinjer samt förhåller sig till tidigare epoker som mer förenklade. Med detta uppnås perspektiv anförda av tanken på framåtskridande. När det gäller klassificering som antiken och medeltiden är detta något som gjorts av eftervärlden medan de som levt under de namngivna epokerna varit ovetande om sådana klassificeringar.
Gällande antiken till exempel läggs en tonvikt vid den grekiska kulturen samt det romerska rikets framväxt till världshistoriens största. Vidare betraktas den grekiska antiken i kulturella förtecken och romarriket i militäriska. Detta är sant i viss mån, men krig var även vanliga under grekernas blomstrande antika epok och dessutom krigade grekerna – som i själva verket inte var att betrakta som ett land utan en hopgyttring av stadsstater – ofta mot varandra. Och när det gäller romarna ses dessa i historiens perspektiv som expansionsdrivna medan de själva kunde se sig som försvarare av bundsförvanter och att deras expansion initialt föranletts av försvar.
Kol-14-metoden
Med hjälp av kol-14-metoden kan man veta hur gamla arkeologiska fynd är. Kol-14-metoden används för att tidsbestämma arkeologiska fynd och det sker genom att den radioaktiva kolisotopen 14C analyseras. Kolisotopen har funnits i jordens atmosfär under årtusenden och sönderfaller i långsam takt till kväveisotopen 14N.
Medan kolisotoperna som ingår i luftens koldioxid tas upp av växter och sedan äts av växtätande djur finns det spår av 14C i djur, vilka bevaras hela den tid nedbrytningsprocessen varar. Sönderfallets tid kan därför beräknas baserat på förekomsten av de respektive isotoperna (ju mer av kolisotopen kontra kväveisotopen desto äldre livsålder). Ett användningsområde är att fastställa tidpunkter för ålder i till exempel funna djurben genom att mäta förhållandet mellan kolisotopen och kväveisotopen i föremålet.
Det är alltså kvoten mellan 14C och 14N som används för att fastställa ett föremåls tidsålder. Metoden är väl ansedd för att ge relativt noggranna tidsbestämmelser med hög säkerhet, men samtidigt finns det problematiska aspekter med kol-14-datering. Bland annat minskar tillförlitligheten då endast små föremål upptäcks som kan analyseras. Ett annan problem är att säkerhetsställa att det föremål som undersöks inte har påverkats av senare kontakter genom till exempel efterlämnade matrester av djur eller människor på samma plats.
Om Historisktvetande.se
Denna webbsida berättar om historien genom att belysa olika epoker. Den har inte som ambition att vara heltäckande inom ämnet, men är heller inte specialiserad på en viss period, händelse eller dylikt.
Det material som finns på sidan är sekundärmaterial, vilket vanligtvis är fallet. Det ska ändå betonas att ingen forskning bedrivits i samband med att materialet som är tillgängligt på sidan tillkommit. Böcker framför allt har använts för faktainsamling och i vissa fall internet.
Källor
- Wikipedia.org, https://sv.wikipedia.org/wiki/Historia
Bild
Bilden ovan visar en världskarta av äldre snitt med dekorativa illustrationer runtom som publicerades år 1689. Gerard van Schagen är upphovsman till bilden.
ANTIKEN
EGYPTEN
MESOPOTAMIEN
GREKLANDS FÖRHISTORIA