×

Sidinfo

Mynt med romersk kung

Italiens förhistoria

Tiden före Roms grundande

Eftersom de kulturer som fanns etablerade i denna region före Roms grundande lämnat mindre spår efter sig – det fanns till exempel inga städer eller tempel som i vissa av högkulturerna – och ger indikationer om att ha varit långt mindre utvecklade i förhållande till vad som gällde kulturer vid östra delarna av Medelhavet brukar de inte inräknas på samma sätt i framställningar av antikens historia.

 

En av de främsta kulturerna i detta område var den så kallade Villanovakulturen som existerade ungefär 900–700 f.Kr. Folkgemenskaperna utgjordes av fasta bosättningar i byar utspridda i olika regioner, fast med flest spår runt omkring dagens Bologna där byn Villanova ligger och där arkeologiska fynd av en stor gravplats från järnåldern gjorts. Villanovakulturens människor var under denna period tongivande på den italienska halvön. Det var oklart vilket språk de talade. Arkeologiska fynd finns, men är otillräckliga för att säkerställa mer än löst anta att de talade etruskiska.

 

De hade kontakt med grekerna, vilket framkommit genom de mängder av grekiska vaser och annan keramik som funnits. Hövdingarna ska även ha druckit grekiskt vin och under 600-talet odlades eget vin i Etrurien och Latium.

 

När byar slogs samman till städer uppstod nya kulturer varav etruskerna blev den dominerade under den kommande perioden. Städerna låg ofta inne i landet på höjder som försvårade angrepp och när byarna omformades till städer anlades ibland också långa stadsmurar.

 

Det som sedermera skulle domineras av Rom var dessförinnan en smältdegel av diverse kulturer. På den italienska halvön fanns flertalet folkslag av vilka etruskerna som innebodde de norra delarna påverkade den senare romerska kulturen i vid bemärkelse.


Etruskerna är ett av de tidigast kända folkslagen hemmahörande på den italienska halvön. Deras land kallades Etrurien och de var välkända i stora delar runt Medelhavet som ett sjöhandelsfolk. Deras ursprung har dock inte kunnat kartläggas. De har lämnat spår efter sig så långt tillbaka som på 700-talet f.Kr. Deras områden med bosättningar tycks ha utgått från Toscana, men spridit sig vidare. Från hyddor ska senare bebyggelsen utvecklats till stenhus. Städer uppstod så småningom, vilka var mindre än grekiska motsvarigheter under samma period.

 

Man vet att greker grundade kolonier i Syditalien och Sicilien med början under 700-talet. Urinvånare trängdes undan, vilket också ledde till att grekiskan skulle utbreda sig, men det kom senare att mestadels ersättas av latinet som spreds från inre delarna av halvön. Grekernas bestående bidrag på språkområdet var annars att de förde med sig skrivkonsten som spreds över stora områden av dagens Italien.

Roms grundläggande

Rom kom till av att flera byar slogs samman, byar på kullarna vid floden Tibern – Rom kallas som bekant ”de sju kullarnas stad” – och ett centrum uppstod på Forum Romanum.

 

Man brukade länge ange år 753 f.Kr. som startpunkten, men nya arkeologiska uppgifter tyder på att det är mer korrekt att senarelägga den egentliga födelsen av staden Rom till år 575 f.Kr. Att exakt tidsbestämma när Rom övergick från bysamhälle till stad är likväl inte något som kan göras med exakthet.

Kungatiden

Tiden innan Italiens folk intecknas i vår historia inrymmer Roms kungatid som inleds 753 f.Kr. och pågår till 509 f.Kr. Denna period räknas till förhistorien då få dokument finns bevarade och likaså är det begränsat med arkeologiska fynd som kan öppna ett fönster mot denna tidsperiod. Det fanns trots allt antika historiker såsom Livius som skildrade denna tid ingående även om det skedde flera sekler i efterhand. Det innebar att Livius och dennes samtida historikers texter var konstruerade i den mån tiden som skildrades gick tillbaka för långt för att några muntliga traditioner kan ha existerat. Inte desto mindre bör delar av deras redogörelser ha historiska överensstämmelser. Den romerska historieskrivningen är dessutom präglad av myter och ibland tillrättalagd för att idealisera det samtida Rom.

 

Livius utger sig inte för att sitta inne på någon historisk ”sanning”. I förordet till sin bok om det tidiga Rom skriver han: ”Vad som hänt innan staden grundades eller planerades och som tradition berättat om i form av vackra poetiska sägner snarare än tillförlitliga redogörelser för historiska tilldragelser tänker jag varken bekräfta eller förneka. Vi medger forntiden rätten att skänka städer ett mer imponerande ursprung genom att förena mänskligt och gudomligt, och om något folk har lov att förläna helgd åt sin härkomst och räkna gudarna som sin grundare så är det romarfolket.”

Romulus

Romulus har traditionellt angetts som Roms grundare och dess första kung. Senare historieskrivning skulle hävda att denna tradition baserades på en myt, men synen har på nytt reviderats och det finns numera en tilltro till att Romulus i själva verket kan ha existerat.

 

I den romerska hävdatecknaren Livius annaler var Romulus en segerrik kung som såg till att Rom kunde ta första stegen mot att bli ett storrike – efter att krig förts mot sabinarna bildades en union vid krigsslutet, vilket var gynnsamt för Rom då regeringens säte flyttades till staden.

 

Under Romulus tid ska det första templet byggts i Rom, tillägnat den främste guden Jupiter. Romulus skulle själv upphöjas till en gud. Livius återger detta med bakgrunden att Romulus ute i fält vid ett tillfälle svepts in i en storm och försvunnit. Romulus ska ha förts med stormen upp i skyn till gudarnas rike. Detta var en version som också omhuldades av dåtidens senatorer, till vilka makten övergick och Livius – som den nyanserade historiker han är i förhållningssättet till myter – implicerar att detta kan ha varit en historia som myntats för att skyla över att Romulus i själva verket likviderats av sådana som ville åt makten.

Kungarna efter Romulus

Efter Romulus försvunnit på ena eller andra sättet inföll en mellanperiod där maktkamper utspelade sig om Roms styre. Det resulterade i att de hundra senatorerna delade upp makten sinsemellan och en rotering av den högsta makten togs i bruk.


Senare skulle Numa väljas till Roms andra kung och enligt Livius historieskrivning regera i 43 år. Numa efterträddes av Tullus Hostilius. Denne karaktäriseras av Livius som krigslysten och då det fanns bittra rivaler till Rom i form av bland annat staden Alba hade han inga problem att finna anledningar till att starta krig. Konflikten slutade med att romarna jämnade Alba med marken, förutom ett tempel med respekt inför gudarna. Invånarna hade dock fått tåga ut ur staden och kunde nu införlivas i Roms befolkning.

 

Efter Hostilius efterträdde Ancus Marcius, dotterson till kung Numa, som ny kung i Rom. Under hans regeringstid lyckades romarna slutligen nedkämpa latinarna som under lång tid varit rivaler i närområdet. Latinska invånare upptogs av Rom och riket växte på nytt.

 

Under Tarquinius den gamles regenttid skulle Rom besegra ännu en huvudmotståndare i form av sabinarna. Likaså nedkämpades latinare som inte valt att ansluta sig till Rom. Tarquinius den gamle skulle dock mördas i en konspiration av andra makthungriga i Rom. Det uppstod ett maktvakuum där den ena aspiranten var Tarquinius svärson Servius Tullius som svor att ta över makten och hämnas förövarna. Det finns en tydlig parallell i detta till Livius samtid och hans egen kejsare. Augustus hade tagit över makten efter Caesar, men detta efter att ha adopterats av denne och hämnats på dem som mördat honom.

 

Servius Tullius kunde överta makten, men skulle ett antal år senare bryskt fråntas tronen av den ökända Lucius Tarquinius (troligen son, men möjligen sonson, till Tarquinius den gamle hävdas det av Livius). Livius framställer Servius Tullius och Lucius Tarquinius i bjärt kontrast: den förre var rättsinnig medan den senare var illasinnad.

 

Tarquinius grep makten utan senatens godkännande och utan folkets stöd. Han skapade ett skräckvälde där meningsmotståndare bringades om livet, vilket gav honom tillnamnet Tyrannen. Efter tjugofem år upphörde Tarquinius tid vid makten, vilket markerade övergången till ett nytt styrelseskick. Rom övergick till att styras av två valda konsuler och blir republik.


Artiklar om den romerska antiken - Rom under förhistorisk tid | Romarriket – från monarki till republik | Rom blir världens mäktigaste rike | Samhället i Rom | Romarriket – från republik till kejsarstat | Rom under kejsartiden | Romarrikets fall

Källor

Bildreferens

Bilden ovan är ett mynt präglat med bilden av Tarquinius Tyrannen (Tarquinius Superbus).


Artikel publicerad: 2018.12.19
Författare: Historisktvetande.se

Läs vidare

Pyramider i Giza beskuren och förminskadEGYPTEN Det forntida Egypten intar en särställning i historien. Ingen högkultur har existerat lika länge ...


Fris från tempelPersiska riket Skapade det största riket världen hade skådat och låg i krig med grekerna ...


Överdel av statyett föreställande kvinna beskuren och förminskadGREKLANDS FÖRHISTORIA Arkeologerna tidigaste fynd är tidsperiodisk från stenåldern ...


Oljemålning som föreställer etrurier beskuren och förminskadEtruskerna Historien om det folkslag som dominerade Italien före romarna ...


Alexander mosaik beskuren och förminskad Alexander den store Alexander har gått till historien som den främsta av befälhavare ...